Nordiska näringsrekommendationer 2012 – med fokus på kvalitet och hela kosten

Publicerat i: 
Publicerat 2016-06-10

Tidigare publicerat i Nordisk Nutrition nr 3-4, 2013

Efter flera års intensivt arbete som engagerat såväl nordiska livsmedelsmyndigheter som hundratals nordiska forskare har nu en ny version av nordiska näringsrekommendationer lanserats. Rekommendationerna presenterades vid ett seminarium i Köpenhamn den 3 oktober, arrangerat av Nordiska ministerrådet.

 

 

>> text: Susanne Bryngelsson, fil dr, Nina Jansson, med dr, SNF Swedish Nutrition Foundation, Lund.

 

De nordiska länderna har en lång tradition av gemensamma rekommendationer avseende kostens sammansättning och dagligt intag av näringsämnen. Redan 1968 publicerade medicinska sammanslutningar i Danmark, Finland, Norge och Sverige dokumentet ”Medicinska synpunkter på folkkosten i de nordiska länderna”. De nordiska näringsrekommendationer som nu publicerats utgör femte versionen (NNR5), och är en uppdatering av de rekommendationer som publicerades 2004 (NNR4). Processen för revideringsarbetet har beskrivits i en tidigare artikel i Nordisk Nutrition (nr 4, 2010).

Hela kosten spelar roll

Jämfört med tidigare upplagor lyfter man i NNR5 i högre utsträckning fram betydelsen av hela kosten, bland annat genom att man infört uttalade livsmedelsbaserade rekommendationer. Detta motiveras av ett allt starkare vetenskapligt stöd för att det inte bara är mängden av olika näringsämnen som spelar roll för hälsan, utan att det också har stor betydelse vilka livsmedelskällor näringsämnena kommer från.

Det vetenskapliga underlaget utgörs dels av studier där man studerat hälsoeffekter av olika livsmedel/livsmedelsgrupper, dels av studier där man undersökt samband mellan olika kostmönster och risk för sjukdom. Sammantaget ger detta underlag stöd för rekommendationer om att vi i ett nordiskt perspektiv bör öka intaget av grönsaker, baljväxter, frukt, bär, nötter, fröer, fisk och skaldjur. Vi bör samtidigt minska intaget av processat kött, rött kött, livsmedel med tillsatt socker, salt och alkohol. Spannmålsprodukter med vitt (raffinerat) mjöl bör bytas ut mot fullkornsprodukter, smör bör bytas ut mot vegetabiliska oljor och mejeriprodukter med hög fetthalt bör bytas ut mot mejeriprodukter med lägre fetthalt.

I samband med presentationen av de livsmedelsbaserade rekommendationerna framfördes kommentarer om att det behövs mer detaljerad information till konsumenterna om vilka livsmedel som ingår i de olika livsmedelskategorierna. Speciellt gäller detta definitionen av processat och rött kött, sett ur ett nordiskt perspektiv.

Fokus på kvalitet för fett och kolhydrater

När det gäller fett finns ett starkare vetenskapligt underlag för rekommendationer avseende intag av olika fettsyror, än för det totala intaget av fett. Såväl populationsstudier som interventionsstudier indikerar att risken för åderförkalkning kan hållas låg inom en relativt stor variation i totalt fettintag, så länge balansen mellan omättade fettsyror och mättade fettsyror är fördelaktig.

Jämfört med NNR4 har den övre gränsen för rekommenderat intag av enkelomättade fettsyror höjts något, och därmed också den övre gränsen för totalt fettintag (tabell 1). Rekommendationen har också kompletterats med en kommentar om att enkelomättat fett och fleromättat fett bör utgöra minst två tredjedelar av det totala fettintaget, vilket indirekt blir en skärpning av rekommendationen för mättat fett vid ett lågt energiintag.

Liksom för fett poängteras betydelsen av kvalitet av kolhydrater, inte minst betydelsen av att välja livsmedel rika på fibrer. Rekommendationerna för fiber är oförändrade jämfört med NNR4 (25–35 gram per dag, eller motsvarande 3 gram per MJ). Även för tillsatta sockerarter är rekommendationen oförändrad (mindre än tio energiprocent). Ett begränsat intag av tillsatta sockerarter är bland annat viktigt för att rekommenderat intag av vitaminer, mineraler och fiber ska uppnås, utan att energiintaget blir högre än behovet. Jämfört med NNR4 har den nedre gränsen för rekommenderat intag av kolhydrater sänkts något (tabell 1).

Tabell 1. Översikt över rekommendationer avseende dagligt intag av näringsämnen för vuxna, som är ändrade i NNR5 jämfört med NNR4.

Höjning för D-vitamin och selen

Andra nyheter i NNR5 är höjda rekommendationer för protein, D-vitamin och selen (tabell 1). Den höjda rekommendationen av D-vitamin baseras på beräkningar av hur mycket D-vitamin vi behöver äta för att säkerställa ett tillfredställande D-vitaminstatus under vinterhalvåret, då solens strålar i Norden inte är starka nog för att bidra till bildningen av D-vitamin i huden. Ett tillfredsställande D-vitaminstatus definieras som blodnivåer av 25-hydroxyvitamin D [25(OH)D] motsvarande 50 nanomol per liter.

Protein viktigt för äldre

Rekommendationerna för intaget av protein hos vuxna upp till 64 år baseras liksom tidigare på kvävebalansstudier, och har inte ändrats jämfört med NNR4 (10–20 energiprocent). Den övre gränsen motiveras av att man inte kan se några hälsofördelar med ett högre intag, i kombination med vissa indikationer om att det på lång sikt kan finnas en ökad risk för dödlighet och diabetes vid intag av en högprotein-lågkolhydratkost. Om detta förklaras av ett högt proteinintag eller ett lågt intag av kolhydrater är dock inte möjligt att säga.

För äldre (65 år eller äldre) har den nedre gränsen för rekommenderat proteinintag däremot höjts, med tillägget att andelen protein bör öka vid ett minskat energiintag (tabell 1). Höjningen motiveras av studier som visar att en ökad andel protein hos denna målgrupp kan minska risken för sarkopeni (muskelförlust).

Jämfört med NNR4 har också rekommendationen avseende fysisk aktivitets justerats, bland annat med tillägg av en rekommendation om minskat stillasittande (tabell 2).

Tabell 2. Rekommendationer avseende fysisk aktivitet för vuxna (inklusive äldre), enligt NNR4 och NNR5.

Hur säkerställa D-vitaminintaget?

I NNR5 framhålls att rekommenderat intag av näringsämnen generellt sett kan uppnås med en balanserad och varierad kost, med reservation för att kosttillskott kan behövas för vissa grupper eller under speciella perioder av livet.

Mot bakgrund av att kostundersökningar från de nordiska länderna visar att en stor andel av befolkningen inte når upp ens till de tidigare rekommendationerna för D-vitamin, restes frågan om hur man kan och bör säkerställa att den nya, högre rekommendationen uppfylls. En utökad berikning av livsmedel, rekommendationer om tillskott, ökad tid i solen och ökad uppföljning av D-vitaminstatus på individuell nivå inom hälso-/sjukvården var alternativ som nämndes.

Det är dock väl känt att de som äter kosttillskott ofta är de som behöver dem minst. Man måste därför noga överväga hur man åstadkommer ett ökat intag i de grupper som verkligen behöver det. Hur man väljer att hantera denna fråga kommer sannolikt att variera mellan de olika nordiska länderna.

Norden eller Europa?

Vid seminariet diskuterades också frågan om vi i framtiden behöver nordiska rekommendationer, eller om man hellre bör verka för europiska rekommendationer.

I ett inledande anförande av Ambroise Martin, Universitet i Lyon, Frankrike och ordförande för Efsas expertpanel med ansvar för nutritionsrelaterade frågor (NDA-panelen), lyftes såväl potentiella fördelar som begränsningar med en europeisk harmonisering. Martin menade att en harmonisering är teoretisk möjlig (men inte enkel) när det gäller att fastställa referensvärden för dagligt intag, men sannolikt inte för att fastställa rekommendationer om dagligt intag. Med referensvärden avses det intag av ett näringsämne som motsvarar det dagliga behovet, för att säkerställa normal fysiologisk funktion. Vid utformningen av rekommendationer vägs dock vanligen även andra faktorer än referensvärdet in, till exempel aktuella matvanor, miljöaspekter, policys och nationella prioriteringar avseende folkhälsan.

Martin poängterade att denna skillnad ofta inte tydliggörs och att det finns en utbredd inkonsekvent användning av begreppen, vilket kan skapa förvirring när rekommendationerna avviker från det referensvärde som anges i det vetenskapliga underlaget. En bidragande orsak till denna otydlighet är att man inom nutritionsområdet ofta tillämpar en handläggningsprocess som inte strikt särskiljer riskvärdering från riskhantering. Näringsrekommendationer är ofta ett mellanting mellan värdering och hantering.

Kommunikation till konsument A och O!

Harmoniserade referensvärden för dagligt intag skulle, enligt Martin, kunna underlätta arbetet med att fastställa gemensamma EU-regler, till exempel avseende näringsdeklarationer, berikning av livsmedel och näringsmässiga krav på livsmedel med närings- och hälsopåståenden (så kallade näringsprofiler).

I den avslutande paneldiskussionen kommenterade Mette Peetz-Schou, DI Fødevarer, Danmark, att man från den danska livsmedelsindustrin skulle välkomna en sådan harmonisering. Från Livsmedelsverket, Sverige, framhöll Anette Jansson att det finns flera goda skäl att fortsätta det långvariga och framgångsrika nordiska samarbetet, som medfört att Norden ligger långt framme i dessa frågor även internationellt sett.

Annikka Marniemi, Konsumentförbundet, Finland, framhöll att oavsett på vilken nivå rekommendationerna tas fram kommer de att bidra till konsumentnytta och folkhälsan först när de kommuniceras på ett tydligt, aktivt och begripligt sätt till konsumenten. Detta är ett viktigt arbete som nu behöver påbörjas omgående, där såväl myndigheterna som livsmedelsbranschen och många andra aktörer har ett stort ansvar. •

I den femte versionen av NNR rekommenderas minskat stillasittande och minst antingen 150 minuters daglig fysisk aktivitet med måttlig intensitet, eller 75 minuter med hög intensitet. (Foto: Mostphoto)

Om NNR

• NNR utgör rekommendationer för det genomsnittliga intaget över en lägre tidsperiod (minst en vecka) hos den allmänna, friska befolkningen (ej för grupper eller individer med sjukdom eller speciella behov).

• NNR utgår från rådande situation i de nordiska länderna och är avsedda för planering av koster som tillfredsställer behovet av näringsämnen och som bidrar till en god hälsa och till minskad risk för kostrelaterade sjukdomar (till exempel övervikt, fetma, typ 2-diabetes, hjärt-kärlsjukdomar). NNR är däremot ej avsedd för behandling av sjukdomstillstånd.

• NNR kan till exempel användas som vägledning för planering av koster och utveckling av livsmedel.