Måltidsmönster ur ett europeiskt perspektiv

Tidigare publicerat i Nordisk Nutrition nr 3, 2017

Intresset kring betydelsen av måltidsmönster för hälsa och livsstilssjukdom har ökat stadigt senaste åren. Resultat från två europeiska studier visar att det finns distinkta geografiska skillnader i måltidsmönster mellan de europeiska länderna, bland annat avseende intagsfrekvens och andelen energi från huvudmål och mellanmål i norra och södra Europa.

>> text: Ena Huseinovic, forskare, Anna Winkvist, professor, Heléne Bertéus Forslund, lektor, Avdelningen för invärtesmedicin och klinisk nutrition, Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet.

Sverige var ett av de första länderna i världen som redan i början av 1980-talet utformade rekommendationer kring måltidsmönster genom att förespråka tre huvudmål och eventuellt ett till två mellanmål. Detta reviderades några år senare till tre huvudmål och två till tre mellanmål för att slutligen landa i en svensk rekommendation om tre huvudmål och ett till tre mellanmål år 2005 (1).

Rekommendationerna har dock genomgående baserats mer på praktisk erfarenhet än på vetenskaplig dokumentation, något som troligtvis bidrog till att riktlinjer kring måltidsmönster lyftes bort från de Nordiska Näringsrekommendationerna i den senaste översynen från 2012 (2). Idag tillhandahåller dessutom få europeiska myndigheter rekommendationer om måltidsmönster.

Metodproblem har bromsat

Även om det förekommer råd om regelbundna måltider i en del länder ingår sällan specifika rekommendationer om frekvens, tidpunkt eller energifördelning mellan huvudmål och mellanmål. Anledningen till detta förklaras till stor del av heterogena forskningsresultat och återkommande och omfattande metodologiska problem inom forskningsfältet. Dessa metodproblem inkluderar bland annat ett brett spektrum av tillämpade kostundersökningsmetoder, heterogenitet i hur måltidsmönster analyserats, brist på enhetlig terminologi och små studier i specifika populationer (3, 4).

Dessa begränsningar har följaktligen bromsat kunskapsutvecklingen och förståelsen för måltidsmönstrets roll som påverkbar riskfaktor för livsstilssjukdom. Metodproblemen har dessutom medfört svårigheter i tolkning och jämförbarhet av måltidsmönsteranalyser mellan olika studier och länder. Under det senaste året har dock två vetenskapliga publikationer studerat och kartlagt skillnader i måltidsmönster både inom och mellan de medverkande europeiska länderna genom att utnyttja standardiserad metodik och harmoniserad terminologi som tillämpats i två stora europeiska forskningsprojekt; kalibreringsstudien i EPIC (the European Prospective Investigation into Cancer and Nutrition) (5) och EFCOVAL (the European Food Consumption Validation)-studien (6). Nedan ges en presentation av de två studierna och en sammanfattning av deras respektive resultat gällande måltidsmönster.

EPIC-studien

EPIC-studien initierades 1992 med syfte att undersöka samband mellan faktorer som kost, livsstil, miljö och uppkomsten av cancer och andra kroniska sjukdomar (7). EPIC utgör den hittills största kohortstudien som studerat samband mellan kost och hälsa och innefattar över en halv miljon människor från tio europeiska länder: Grekland, Spanien, Italien, Frankrike, Tyskland, Nederländerna, Storbritannien, Danmark, Sverige och Norge. Inom EPIC-projektet har kostdata framförallt samlats in med hjälp av nationella matfrekvensformulär.

För att korrigera för slumpmässiga och systematiska mätfel i kostdata, och för att möjliggöra jämförelser enligt samma referensskala, genomfördes en kalibreringsstudie mellan 1995–2000 bland 37 000 deltagare (8). Deltagarna utgjorde ett slumpmässigt urval av den totala EPIC-kohorten, motsvarande ett stickprov på cirka åtta procent.

24-timmars kostintervjuer

Inom ramen för kalibreringsstudien genomfördes retrospektiva intervjuer, så kallade 24-timmars kostintervjuer, där deltagarna med hjälp av en intervjuledare fick återge vad de hade ätit och druckit under det senaste dygnet via standardiserad och datoriserad metodik.

För att främja standardisering och underlätta återgivelse under intervjun tillfrågades deltagarna om de konsumerat mat och/eller dryck vid elva fördefinierade intagstillfällen under gårdagen, som enligt en kronologisk ordning sträckte sig från intagstillfället ”innan frukost” till intagstillfället ”under kvällen”. Intagstillfällena ”frukost”, ”lunch” och ”middag”, det vill säga huvudmålen, kunde endast anges en gång per dag medan övriga intagstillfällen, här definierade som mellanmål, kunde anges upprepade gånger (till exempel intagstillfället ”under eftermiddagen” både klockan 15.00 och 17.00).

Samtliga intagstillfällen, bortsett från de som endast innehöll vatten, inkluderades i analysen. Intagstillfällen kunde därmed bestå av endast mat, endast dryck eller en kombination av mat och dryck. Resultaten som redovisas i EPIC-publikationen innefattar aspekter som intagsfrekvens (totala antalet intagstillfällen per dag), andel som rapporterat konsumtion vid respektive intagstillfälle samt relativ energifördelning mellan huvudmål och mellanmål.

Fler intagstillfällen i norr

Totalt inkluderades 36 020 personer i analysen, varav 22 985 kvinnor och 13 035 män i åldrarna 35 till 75 år. Resultaten visade att dagliga intagsfrekvensen varierade från 5,0 intagstillfällen i Grekland och Italien till 7,0 intagstillfällen i Nederländerna för kvinnor och från 4,9 intagstillfällen i Italien till 6,8 intagstillfällen i Storbritannien för män.

Vidare sågs en trend med lägre intagsfrekvens i medelhavsländerna (Grekland, Spanien, Italien och Frankrike) jämfört med centrala (Tyskland, Nederländerna och Storbritannien) och norra (Danmark, Norge och Sverige) Europa. Det framkom dessutom en något högre intagsfrekvens bland kvinnor än bland män i de flesta länder.

Gällande konsumtion vid de elva intagstillfällena fann man skillnader både mellan och inom de olika länderna. Störst skillnad framträdde för mellanmål, där exempelvis intagstillfället ”under kvällen” rapporterades av mellan två och 33 procent av kvinnor från medelhavsländerna, mellan 49 och 87 procent av kvinnor i centrala Europa och mellan 77 och 79 procent av kvinnor i Norden. Motsvarande siffror för män var mellan två och 30, mellan 59 och 85 och 78 procent i de tre regionerna.

Skillnader även inom länder

Likaså fann man skillnader inom de olika länderna där till exempel 37 till 38 procent av de spanska deltagarna i Granada rapporterade ett intagstillfälle ”under morgonen” medan motsvarande andel i det spanska centret San Sebastian var 60 procent. På samma sätt noterades skillnader för intagstillfället ”under kvällen” i Danmark, som rapporterades av 66 procent av kvinnorna i Köpenhamn jämfört med 91 procent av kvinnorna i Aarhus.

Det fanns också skillnader gällande relativ energifördelning mellan huvudmål och mellanmål länderna emellan. Tydliga skillnader framträdde för lunch, som utgjorde 38 till 45 procent av det totala dagliga energiintaget i medelhavsländerna jämfört med 16 till 27 procent i centrala och norra Europa. Liknande skillnader observerades för mellanmål, som bidrog med 10 till 20 procent av det totala dagliga energiintaget i medelhavsregionen jämfört med 23 till 35 procent i centrala och norra Europa.

Sammanfattningsvis fann man uttalade geografiska skillnader i måltidsmönster både inom och mellan de europeiska länderna. Lunch utgjorde en större andel av det totala dagliga energiintaget i medelhavsländerna jämfört med centrala och norra Europa, där istället mellanmålen utgjorde ett större energibidrag.

EFCOVAL-studien

EFCOVAL är en valideringsstudie som genomfördes mellan 2007–2008 med det övergripande syftet att vidareutveckla och validera paneuropeisk kostundersökningsmetodik för utvärdering av livsmedelsintag, näringsämnesintag och intag av potentiellt farliga kemikalier inom den europeiska befolkningen (9). Deltagarna utgjordes av 600 personer i åldrarna 44 till 65 år från Belgien, Tjeckien, Frankrike, Nederländerna och Norge. Kostdata inhämtades med hjälp av samma standardiserade och datoriserade retrospektiva 24-timmars kostintervjuer som i EPIC:s kalibreringsstudie. Inom EFCOVAL-studien insamlades dock två 24-timmars kostintervjuer per deltagare med en månads tidsavstånd.

Precis som i EPIC-studien samlade man in information kring måltidsmönster via elva fördefinierade intagstillfällen under kostintervjun. Endast intagstillfällen med ett energiinnehåll på strax över 30 kcal inkluderades i analysen, i syfte att exkludera intagstillfällen med försumbart energiinnehåll.

De aspekter som studerades inom EFCOVAL var intagsfrekvens (genomsnitt för de två dagarna), längd på nattfastan (definierad som tidsskillnaden mellan det sista intagstillfället under den första kostintervjun och det första intagstillfället under den andra kostintervjun) samt tid mellan intagstillfällen, vilket definierades som genomsnittliga tidsavståndet mellan två efterföljande intagstillfällen. Utöver detta studerades även tidsmässig fördelning av intagstillfällen under dygnet för de fem länderna.

Frankrike avviker

Totalt 559 deltagare (49 procent kvinnor) inkluderas i analyserna. För kvinnor var intagsfrekvensen högst i Nederländerna (7,1 intagstillfällen per dag) och lägst i Frankrike (4,5 intagstillfällen per dag). Motsvarande resultat för män var 7,0 och 4,3 intagstillfällen per dag i de två länderna. I linje med detta var tiden mellan intagstillfällena kortast i Nederländerna (mellan 2,4 och 2,6 timmar) och längst i Frankrike (mellan 3,9 och 4,3 timmar) för båda könen.

Vidare visar resultaten att nattfastan var kortast i Nederländerna (mellan 9,2 och 9,7 timmar) och längst i Tjeckien (mellan 10,7 och 10,9), för både kvinnor och män. Gällande tidsmässig fördelning av intagstillfällen sågs tydliga skillnader mellan Frankrike och övriga länder. Det franska måltidsmönstret karaktäriserades av tydliga toppar vid klockslagen 07.00, 12.00 och 20.00, medan intagstillfällena i övriga länder var mer jämnt utspridda över dygnets timmar.

I linje med resultaten från EPIC-publikationen noterades tydliga skillnader i energifördelning och konsumtion av huvudmål och mellanmål mellan Frankrike och övriga central- och nordeuropeiska länder.

Det relativa energiintaget i Frankrike var störst för lunch och minst för mellanmål, medan exempelvis Nederländerna hade en stor energiandel förlagd till intagstillfällena ”efter middag” och ”under kvällen”. På motsvarande sätt fanns stora skillnader avseende intagstillfället ”under kvällen” mellan dessa två länder, som rapporterades av 35 procent av deltagarna i Frankrike och 95 procent av deltagarna i Nederländerna. För övriga tre länder var andelen som konsumerade vid ett intagstillfälle ”under kvällen” 42 procent i Tjeckien, 61 procent i Norge och 81 procent i Belgien.

Geografiska skillnader styrkta

Sammanfattningsvis visar resultat från EPIC och EFCOVAL distinkta geografiska skillnader i måltidsmönster mellan de europeiska länderna. Det framkom markanta skillnader mellan länderna för intagsfrekvens, tidsmässig fördelning av intagstillfällen, konsumtion av intagstillfällen och energifördelning mellan huvudmål och mellanmål. Båda studierna fann att lunch bidrar till en större energiandel och mellanmål till en mindre i medelhavsländerna jämfört med länderna i centrala och norra Europa. Samstämmigheten mellan de två studierna indikerar dessutom att måltidsmönstret i de tre länder som representerats inom både EPIC och EFCOVAL, det vill säga Frankrike, Nederländerna och Norge, har varit relativt stabilt då EPIC-analyserna baserats på data från mitten av 1990-talet och EFCOVAL-analyserna på data insamlad 2007–2008.

Författarna uppger inga jävsförhållanden.

Referenser

9. de Boer EJ, et al. Rationale and methods of the European Food Consumption Validation (EFCOVAL) Project. Eur J Clin Nutr 2011; 65 Suppl 1: S1-4.