Vitamin D2 vs. vitamin D3: Är det någon skillnad?

Publicerat i: 
Publicerat 2017-12-17

Vitamin D3 och vitamin D2 har historiskt sett ansetts vara likvärdiga, avseende förmågan att höja D-vitaminstatus efter intag. I en ny studie har man visat att båda typerna av vitamin D ger förbättrad vitamin D-status. Vitamin D3 var dock dubbelt så effektiv, jämfört med vitamin D2.

>> text: Nina Jansson, med dr, Susanne Bryngelsson, fil dr, SNF Swedish Nutrition Foundation, Lund.

 

Att upprätthålla en bra vitamin D-status är avgörande för god hälsa och låg vitamin D-status har allmänt accepterats som ett folkhälsoproblem över hela världen. Den primära källan till vitamin D i de flesta länder är hudens syntes av D-vitamin, vid exponering för solljus. Andra källor är livsmedel som innehåller vitamin D, naturligt eller genom berikning, samt kosttillskott.

Vitamin D2 och D3

Vitamin D är den överordnade termen, som används för att beskriva både vitamin D2 (ergokalciferol) och vitamin D3 (kolikalciferol). Vid syntes i huden bildas vitamin D3. Vitamin D2 är den form av vitaminet som finns i vissa växter och svampar, medan vitamin D3 är en animaliskt härledd form som finns i fisk, kött och ägg. Det finns få livsmedel som anses vara en naturligt rik källa till D-vitamin, varav de flesta är av animaliskt ursprung och alltså innehåller vitamin D3 (äggula, fet fisk, kött, lever och njure). Bland vegetabiliska livsmedel är det framförallt vilda svampar som är en naturlig rik källa till vitamin D2. Här sammanfattas aktuellt kunskapsläge avseende förmågan hos vitamin D2 och vitamin D3 att påverka personers vitamin D-status vintertid, baserat på artikeln ” Vitamin D2 vs. vitamin D3: They are not one and the same” publicerad i tidskriften Nutrition Bulletin i december 2017.

Enligt de EU-regler som styr hur livsmedelsproducenter kan berika livsmedel med vitamin D finns ingen reglering som styr valet av vitamin D2 eller D3. Det är med andra ord upp till producenten själv att välja vilken form av vitamin D man önskar berika med (bilaga 1 till förordning (EG) nr 1925/2006, ändrad genom kommissionens förordning (EG) nr 1170/2009).

Struktur och metabolism

De två formerna av vitamin D har mycket liknande kemiska strukturer, med undantag för en extra dubbelbindning och metylgrupp i vitamin D3. Den metabola vägen för båda formerna av vitamin D är densamma, oberoende av källan. Båda genomgår två hydroxyleringssteg, det vill säga två steg där en hydroxylgrupp (OH) läggs till molekylen, vid varje steg. Det första steget sker i levern, där vitamin D omvandlas till 25-hydroxyvitamin D [25(OH)D]. Nivåerna av denna substans i serum används som mått för att avgöra en individs vitamin D-status. Det andra hydroxyleringssteget sker i njurarna, där 25(OH)D omvandlas till den biologiskt aktiva substansen 1,25-dihydroxivitamin D [1,25(OH)2D].

Serumnivåer av total 25(OH)D lägre än 25 nanomol per liter, definieras vanligen som brist på vitamin D. Nivåer över 50 nanomol per liter betraktas vanligen som tillfredsställande nivåer. Total 25(OH)D utgör summan av 25(OH)D2 och 25(OH)D3. Det är emellertid inte klart om regleringen och den biologiska aktiviteten av de två formerna av vitamin D är identiska. Nuvarande kunskap indikerar att nyckeltransportören av vitamin D och 25(OH)D, känd som vitamin D-bindande protein (DBP), har en något högre affinitet för vitamin D3, 25(OH)D3 och 1,25(OH)2D3 än för respektive vitamin D2-metaboliter. Vitamin D3 anses också vara det föredragna substratet för leverenzymet 25-hydroxylas, som omvandlar vitamin D till 25(OH)D (första hydroxyleringssteget). När det gäller nedbrytning och utsöndring, tycks båda formerna av det aktiva vitaminet, det vill säga både 1,25(OH)2D3 och 1,25(OH)2D2, följa i princip samma väg.

Motstridiga resultat sedan 80-talet

Historiskt sett har båda formerna av vitamin D ansetts lika, avseende deras fysiologiska effekter. Nyare studier, sedan 1980-talet och framåt, som jämfört deras kapacitet att öka D-vitaminstatus, har dock visat motstridiga resultat. Resultaten har antingen visat att båda formerna är lika effektiva, eller att vitamin D3 är effektivare än vitamin D2. Inga studier har rapporterat eller föreslagit att vitamin D2 är effektivare än vitamin D3.

År 2012 genomfördes en systematisk granskning och en meta-analys av alla interventionsförsök som direkt jämfört effekterna av vitamin D2 och vitamin D3 på koncentrationen av total 25(OH)D i serum. Meta-analysen visade att vitamin D3 var effektivare än vitamin D2. De flesta studier som ingick i analysen var dock genomförda med höga doser av vitamin D, som gavs vid enstaka eller vid upprepade tillfällen. När endast de interventionsförsök som använde dagliga intag, med lägre doser, inkluderades i analysen fann man ingen signifikant skillnad mellan de två formerna av vitamin D. Några faktorer som begränsar styrkan hos meta-analysen är att studierna var små till antal studiepersoner, det fanns stor heterogenitet mellan studierna, och de doser som användes (25-100 mikrogram per dag) översteg kostrekommendationerna i olika länder (7,5-15 mikrogram per dag).

Ny vitamin D2-D3-studie

I juli 2017 publicerades en brittisk interventionsstudie som var speciellt utformad för att undvika de svagheter som funnits i tidigare interventionsstudier som jämfört effekten av vitamin D2 och vitamin D3. Denna D2-D3-studie var en dubbelblind, randomiserad, placebokontrollerad, parallell berikningsstudie. Syftet var att undersöka om vitamin D2 respektive vitamin D3 som tillsattes till en drink (apelsinjuice) respektive mat (kex) vid en dos motsvarande UK:s rekommendationer på 15 mikrogram per dag i 12 veckor, var tillräckligt effektivt för att öka total 25(OH)D-koncentrationer i serum till tillfredsställande nivåer (över 50 nanomol per liter) under vintern. De Nordiska Näringsrekommendationernas rekommendation är 10 mikrogram för vuxna upp till 74 år per dag. Ett andra syfte med studien var att jämföra effekten av de två formerna av vitamin D. Syftet med valet av de två olika matmatriserna – en fet och fast matris (kex) och en sur vätska utan fett (apelsinjuice) – var att förstå huruvida strukturen, näringsinnehållet (särskilt fettinnehållet) och produktionsmetoderna för de två olika livsmedelsprodukterna har betydelse för biotillgängligheten av vitamin D2 och D3.

Till studien rekryterades 90 friska sydasiatiska kvinnor och 245 friska europeiska kvinnor i åldrarna 20-64 år. Deltagarna randomiserades till en av fem behandlingsgrupper: placebo; vitamin D2-juice (plus placebo kex); vitamin D2-kex (plus placebo juice); vitamin D3-juice (plus placebo kex); och vitamin D3-kex (plus placebojuice). Varje deltagare deltog i ett möte vid vecka 0 (baslinje), vecka 6 och vecka 12. Vid varje möte registrerades kroppsmått (inkl vikt, kroppsmasseindex och kroppsfett) och blodprover vid fasta samlades in för mätning av 25(OH)D-koncentrationer [totalt, 25(OH)D2 och 25(OH)D3]. Undersökningen genomfördes under två efterföljande vinterperioder, för att utesluta eventuella effekter av solljus på vitamin D-status.

Vitamin D3 dubbelt så effektiv

I samtliga interventionsgrupper ökade den totala serumnivån av 25(OH)D under studiens gång, medan nivåerna minskade i placebogruppen (tabell 1). Det fanns inga signifikanta skillnader mellan juice och kex, inom vitamin D2- respektive vitamin D3-grupperna. Intag av både vitamin D2 som vitamin D3 resulterade i en tillfredsställande vitamin D-status, det vill säga nivåer av total 25(OH)D över 50 nanomol per liter. Det viktigaste resultatet var dock att ökningen av total 25(OH)D vid intag av vitamin D3, i förhållande till baslinjen, var dubbelt så stor jämfört med ökningen vid intag av vitamin D2. Vitamin D2-juice och vitamin D2-kex resulterade i en ökning med 33 respektive 34 procent, medan ökningen efter intag av vitamin D3-juice och vitamin D3-kex var 75 respektive 74 procent. Som förväntat hade deltagare som konsumerat vitamin D2 en statistiskt signifikant ökning av 25(OH)D2-koncentrationerna i serum, medan de som konsumerat vitamin D3 hade en statistiskt signifikant ökning av 25(OH)D3-koncentrationer i serum, jämfört med placebo.

Minskning med okänd mekanism

I likhet med tidigare studier fann man en signifikant minskning av 25(OH)D3-koncentrationerna i serum, jämfört med baslinjen, hos dem som ätit vitamin D2. Man fann också en signifikant minskning av 25(OH)D2-koncentrationerna i serum hos dem som ätit vitamin D3. Minskningen av 25(OH)D2 hade dock liten påverkan på den totala 25(OH)D-nivån, eftersom nivån av 25(OH)D2 var mycket låg vid studiens start (mindre än två nanomol per liter serum). Man bör beakta att minskningarna av 25(OH)D2 och 25(OH)D3, efter intag av vitamin D3 respektive vitamin D2, skedde inom ramen för en total ökning av total 25(OH)D. Mekanismen bakom de minskade nivåerna av 25(OH)D2 respektive 25(OH)D3 är inte känd. Förståelse för denna mekanism kräver ytterligare forskning och kan vara ett viktigt steg för att förstå skillnaderna mellan de två vitaminernas påverkan på vitamin D-status och deras biologiska effekt.

Slutsatser

Sammantaget ger den nyligen publicerade D2-D3-studien, tillsammans med data från flera interventionsstudier och meta-analyser, starka bevis för att vitamin D3 ökar den totala 25(OH)D-koncentrationer mer effektivt än vitamin D2. Detta betyder inte att vitamin D2 är ineffektivt för att öka nivåerna av total 25(OH)D i serum. Även om vitamin D3 var mer än dubbelt så effektivt, uppnåddes en kliniskt relevant ökning av total 25(OH)D även efter intag av D2 efter 12-veckors intervention. Den positiva effekten av vitamin D2 är lugnande, eftersom denna typ av vitamin D fortfarande är allmänt konsumerad. Vitamin D2 är den främsta formen av vitamin D för veganer och befolkningsgrupper som av kulturella eller religiösa skäl vill undvika animaliska produkter. Det finns dock skillnader mellan vitamin D2 och vitamin D3, som bör beaktas, till exempel av sjukvårdspersonal när man bestämmer hur man behandlar en patient med vitamin D-brist, av livsmedelsindustrin när man bestämmer vilken form av vitamin D som ska användas vid berikning i deras produkt och av myndigheter när man beslutar om en strategi för att förbättra vitamin D-status på befolkningsnivå. Resultaten i den nya studien kan också föranleda behov av en översyn av myndigheters riktlinjer för vitamin D i Europa och Nordamerika, eftersom nuvarande vägledning från de vetenskapliga rådgivande organen i dessa regioner säger att båda formerna av vitamin D är lika effektiva när de ges i en daglig dos.

Framtida forskning

Den nya D2-D3-studien ger solida bevis för en högre effekt av vitamin D3, jämfört med vitamin D2 för att höja total 25(OH)D. Det behövs dock ytterligare forskning för att klarlägga mekanismerna och eventuella skillnader i biologisk effekt mellan de två vitaminerna. Vidare bör framtida undersökningar syfta till att fastställa doser där de två formerna av vitamin D är likvärdiga, så att de som vill undvika vitamin D3 från animaliska produkter kan fortsätta att använda vitamin D2 som en källa till D-vitamin med säkerhet. Kanske behöver man för detta konsumera en högre dos vitamin D2, jämfört med vitamin D3.

Referenser:

1. Tripkovic L. et al. Vitamin D2 vs. vitamin D3: They are not one and the same. Nutrition Bulletin,2017;42:331–337.

2. Tripkovic, L., et al., Daily supplementation with 15 ug vitamin D2 compared with vitamin D3 to increase wintertime 25-hydroxyvitamin D status in healthy South Asian and white European women: a 12-wk randomized, placebo-controlled food-fortification trial. Am J Clin Nutr, 2017;106(2):481-490.

Formulärets överkant

Formulärets nederkant

Taggar:

banner