Socker – ur ett evolutionärt perspektiv

Publicerat i: 
Publicerat 2016-06-10

Tidigare publicerat i Nordisk Nutrition nr 2, 2012

Människan förväntas vara väl anpassad till ett relativt högt intag av enkla sockerarter. Avsaknaden av vissa av våra folksjukdomar bland naturfolk kan inte förklaras av att intaget av glukos och fruktos alltid skulle ligga på en extremt låg nivå./

>> text: Staffan Lindeberg, Centrum för primärvårdsforskning, Lunds universitet, Malmö/Lund.

 

Hur mycket socker (sackaros, glukos, fruktos) ingick i människans ursprungliga föda? Frågan är relevant då övervikt och fetma inte tycks finnas bland nutida naturfolk och detta fenomen endast i begränsad utsträckning kan förklaras av hög fysisk aktivitet och brist på mat (1, 2). Detta tyder på att människoarten inte fullt ut anpassat sig till moderna livsmedel. Uppskattningar av proportioner mellan olika typer av livsmedel hos våra primatförfäder, liksom hos förhistoriska jägare-samlare i paleolitisk tid (från 2,5 miljoner år sedan till jordbrukets uppkomst), är naturligtvis mycket osäkra (1, 3).

Frukt och bär tidig föda

Frukt och bär kan ses som utpräglad primatföda och har sannolikt tillhört baslivsmedlen i olika ekologiska nischer redan hos de tidigaste primaterna för cirka 50 miljoner år sedan (1, 4). Hos vild schimpans, bonobo och orangutang utgör frukter och bär mer än 75 procent i vikt av totala födointaget (5). Fruktbärande träd och buskar blev tidigt beroende av primater (och fåglar) för sin fortplantning.

Under den följande evolutionshistorien skedde en gradvis samevolution med anpassning dels av primaternas förmåga att identifiera, samla, digerera och metabolisera frukter och bär, dels av de senares förmåga att locka till sig konsumenterna (6). När evolutionen gjorde fullmogna bär och frukter färgrika utvecklade primaterna färgseende (6). När fruktköttet blev sötare ökade sötsuget hos primaterna. Frukternas och bärens kärnor blev däremot bittra i smaken, glatta, hårda, inbäddade på djupet och inte sällan toxiska (till skillnad från fruktköttet).

Högt fruktosinnehåll

Bär och frukter var den vanligaste typen av växtbaserade livsmedel hos de 229 olika jägar-samlarfolk från 1900-talet som ingår i The Ethnographic Atlas (7). De skiljer sig från annan växtföda genom sitt höga innehåll av fruktos, som i typiska fall utgör 20-40 procent av absorberbara kolhydrater i vilda frukter och bär (8) och 10-30 procent i odlad frukt (Livsmedelsverkets databas version 2012-01-26, www.slv.se). Honung, där 30-50 procent av kolhydraterna är fruktos, brukar vara favoritföda hos jägare-samlare och har sannolikt konsumerats rikligt under stora delar av året (9). Andelen sackaros kan variera mellan olika bär och frukter från försumbar mängd till 75 procent av kolhydraterna (noll till sex procent i honung).

Människan torde således vara väl anpassad till ett regelbundet intag av fruktos. Av den anledningen kan vi förväntas vara bättre på att metabolisera fruktos än djurarter som inte är utpräglade fruktätare, inklusive flertalet arter av gnagare. Det innebär att slutsatser om människans omsättning av fruktos från experiment med fruktos på råttor och möss måste ske med försiktighet. Det är exempelvis osäkert om fruktosinducerade metabola rubbningar hos råttan är relevanta för människan (10). Dessutom är fruktosdoserna i dessa försök ofta orealistiskt höga när de översätts till frukt och bär (11).

Rotfrukter och rötter

När våra förfäder reste sig upp på två ben för ungefär sex miljoner år sedan ändrades delvis förutsättningarna i sökandet efter föda (1, 3). Snart var vi inte längre de bästa bland primaterna på att klättra i träd och plocka dess frukter. Men med hjälp av våra händer och vår intelligens blev vi alltmer överlägsna samlare i markplanet. Även där utgjorde bär och frukter viktiga stapellivsmedel, men efterhand tillkom stärkelserika rötter och rotfrukter.

Rotfrukter kan periodvis ha utgjort stapelföda i vårt afrikanska urhem, framför allt under de torra och kalla klimatperioderna för en till två miljoner år sedan, eller möjligen ännu tidigare (12).

Stärkelse blir glukos

Människans förmåga att oavsett etnisk härkomst snabbt bryta ned stärkelse till bränsle tyder på en generell fysiologisk anpassning. Glukos är ett urgammalt bränsle, långt äldre än flercelliga organismer. Huruvida detta glukos härrör från stärkelse eller druvsocker torde i sammanhanget vara av mindre betydelse.

Inte nog med det: människan utmärker sig gentemot andra djurarter, ja faktiskt även jämfört med schimpansen, genom en relativt hög aktivitet av amylas i saliven, som tecken på anpassning till stärkelserik föda (1). Dessutom är våra tänder väl lämpade för att tugga rötter genom framtändernas lodräta ställning och kindtändernas tuggytor. För jägare-samlare ger rötter och rotfrukter ofta ett relativt högt utbyte i kalorier per arbetad timme, men de tycks inte vara lika uppskattade som frukt, bär och kött (9). Flera ursprungsbefolkningar med exceptionellt högt stärkelseintag, bland annat i våra studier från Kitava, Nya Guinea, har uppvisat lika god hälsa som andra naturfolk (1).

Socker i sitt sammanhang

Raffinerat vitt socker fanns naturligtvis inte under människans utveckling. Därmed intog man glukos och fruktos alltid tillsammans med ansenliga mängder vatten, fibrer och vitaminer och mineraler.

Dessa belägg för att Homo sapiens förefaller vara väl anpassad till glukos och fruktos i riklig mängd ska inte tas som intäkt för att vi är beroende av ett högt intag. Det finns många exempel på jägar-samlarkost som till övervägande del baseras på kolhydratfattiga livsmedel såsom insekter, larver, ägg, nötter och vilt (7). Även en sådan kosthållning är väl förenlig med god fysik och avsaknad av metabola syndromets alla delar (1). Evolutionsperspektivet ger således inte stöd för att totala andelen kolhydrater i födan har betydelse för god hälsa.

Laktos ingick inte i människans ursprungliga föda efter avvänjningen, vilket avspeglas i att det är ovanligt bland de flesta folkslag att ha en kvarstående laktasaktivitet i vuxen ålder. Därmed var intaget av galaktos, som förekommer ytterst sparsamt i växtföda, mycket lågt. Av de enkla sockerarterna är galaktos den som skiljer sig mest drastiskt i mängd mellan dagens normalkost och jägar-samlarkost (1). Hälsoeffekterna är dock mycket bristfälligt studerade. ••

Referenser

1. Lindeberg S. Food and Western Disease – Health and Nutrition from an Evolutionary Perspective. Oxford: Wiley-Blackwell; 2010.

2. Jenike MR. Nutritional ecology: diet, physical activity and body size. In: Panter-Brick C, Layton RH, Rowley-Conwy P, eds. Hunter-gatherers: an interdisciplinary perspective. Cambridge: Cambridge University Press; 2001.

3. Ungar PS, ed. Evolution of the human diet : the known, the unknown, and the unknowable. New York: Oxford University Press; 2007.

4. Bloch JI, Boyer DM. Grasping primate origins. Science 2002; 298: 1606-1610.

5.Stanford CB. The hunting apes. Meat eating and the origins of human behaviour. Princeton: Princeton; 1999.

6. Herrera CM, Pellmyr O, eds. Plant-animal interactions. An evolutionary approach. Oxford: Blackwell; 2002.

7. Cordain L, et al. Plant-animal subsistence ratios and macronutrient energy estimations in worldwide hunter-gatherer diets. Am J Clin Nutr 2000; 71: 682-692.

8. Dzhangaliev AD, Salova TN, Turekhanova PM. The wild fruit and nut plants of Kazakhstan. Horticultural Rev 2003; 29: 305-371.

9. Marlowe FW, Berbesque JC. Tubers as fallback foods and their impact on Hadza hunter-gatherers. Am J Phys Anthropol 2009; 140: 751-758.

10. Sievenpiper JL, et al. Is fructose a story of mice but not men? J Am Diet Assoc 2011; 111: 219-222.

11. Vasankari TJ, Vasankari TM. Effect of dietary fructose on lipid metabolism, body weight and glucose tolerance in humans. Scand J Food Nutr 2006; 50: 55-63.

12. Laden G, Wrangham R. The rise of the hominids as an adaptive shift in fallback foods: plant underground storage organs (USOs) and australopith origins. J Hum Evol 2005; 49: 482-498.

Honung, där 30-50 procent av kolhydraterna är fruktos, brukar vara favoritföda hos jägare-samlare och har sannolikt konsumerats rikligt under stora delar av året