Påverkar sötningsmedel kroppsvikt, aptit, blodsocker och insulin?

Tidigare publicerat i Nordisk Nutrition nr 4, 2015

Sötningsmedel är en grupp av tillsatser som regelbundet är föremål för diskussion i samhällsdebatten om mat och hälsa, inte minst mot bakgrund av den ökande förekomsten av övervikt och fetma. Vanliga frågeställningar avser sötningsmedels betydelse för kroppsvikt, aptit och energiintag. En annan återkommande diskussion är hur sötningsmedel påverkar blodsocker- och insulinnivåer efter måltid.

>> text: Susanne Bryngelsson, Ulrika Gunnerud, SNF Swedish Nutrition Foundation, Lund.

Sötningsmedel används i livsmedel bland annat i syfte att minska energiinnehållet och erbjuda konsumenterna alternativ som underlättar viktnedgång eller minska risken för viktuppgång. I vetenskapliga studier har man också funnit att sötningsmedel som en del av kontrollerade viktminskningsprogram vid behandling av fetma kan bidra till en mer uttalad viktminskning (1, 2). Observationsstudier ger även stöd för att ett minskat intag av sockersötade drycker, eller utbyte av dem mot drycker sötade med sötningsmedel, är kopplat till lägre kroppsvikt (3-6).

Observationsstudier har en begränsad bevisstyrka, men även nyare genomgångar av randomiserade kontrollerade studier styrker att byte från sockersötade drycker till lightdrycker minskar kroppsvikten, fettmassan och midjeomfånget (7). Det är också visat att drycker med sötningsmedel kan vara ett verktyg för att bibehålla en viktminskning (8).

Läskstudie med svagheter

Några studier visar omvända resultat, det vill säga ett positivt samband mellan användning av sötningsmedel och viktökning över tid (9). En observationsstudie från 2015, som fick stor medial uppmärksamhet, fann ett positivt dos-responssamband mellan högt intag av lightläsk och ökad risk för bukfetma (10).

Studien har dock flera svagheter. En av de främsta begränsningarna med studien är att man inte hade uppgifter om deltagarnas totala energiintag, och därför inte statistiskt kunde ta hänsyn till hur det totala energiintaget påverkade resultaten. Energiintaget är den viktigaste förklarande faktorn för vikt och viktändring, och skulle kunna förklara resultaten i studien.

Vidare var urvalsgruppen äldre (medelålder 69 år vid studiens start) och för att vara en observationsstudie var den relativt liten; totalt ingick 466 personer och endast 40 av dessa var ”högkonsumenter” (en burk läsk eller mer per dag). Dessutom var det skillnad mellan grupperna redan innan studiens start, med större andel överviktiga, feta och personer med typ 2-diabetes bland ”högkonsumenterna”. Man kan därför inte utesluta att den högre konsumtionen av lightläsk kan förklaras av att fler personer i denna grupp valt att ändra sitt kostmönster och börjat använda lightprodukter för att minska sitt energiintag och gå ner i vikt, istället för att det ökade intaget av lightläsk orsakat viktökningen. En annan möjlighet är att det ökade intaget av lightläsk gett en ursäkt till att öka energiintaget, enligt resonemanget ”jag dricker lightläsk därför kan jag unna mig att äta extra”.

Sötningsmedel underlättar viktkontroll

Sammantaget tyder det vetenskapliga underlaget på att sötningsmedel som ersättning för socker i drycker underlättar viktnedgång och viktkontroll. Vilken betydelse det har för kroppsvikten att byta ut socker mot sötningsmedel i andra typer av livsmedel än drycker är svårare att uttala sig om.

Det är dock huvudsakligen i sötade drycker som sötningsmedel har potential att bidra till ett väsentligt reducerat energiinnehåll. Sötade drycker kan också lätt konsumeras i stora mängder och därmed ge ett högt energiintag, när de är sötade med socker. Det verkar som om sockersötade drycker passerar aptitregleringssystemet, vilket inte socker i fast form gör. Det kan leda till att man inte blir mätt av socker i flytande form.

Antalet aptitstudier begränsat

Antalet vetenskapliga studier av hur sötningsmedel påverkar aptiten är begränsat. Slutsatsen från de studier som hittills finns är att sötningsmedel varken ökar eller minskar aptiten, och inte har någon effekt på mättnad (2). Drycker innehållande sötningsmedel ger volym och fyller därmed magen. De kan därför ge en kortare mättnad, men påverkar inte intaget av mat vid en följande måltid.

Aptit och mättnad styrs av komplexa samspel i kroppen och det är svårt att studera hur de påverkas av enskilda substanser eller livsmedel. För säkrare slutsatser om hur sötningsmedel påverkar aptit och mättnad behövs fler studier. Utifrån dagens kunskapsläge finns det dock inga belägg för påståenden om att sötningsmedel skulle öka aptiten eller det totala energiintaget.

Tvärtom finns studier som visar att livsmedel sötade med sötningsmedel kan hjälpa till att minska energiintaget, om det används istället för mer energitäta livsmedel (11). Man har även visat att användning av icke energigivande sötningsmedel, särskilt i drycker, kan fungera för att bibehålla ett minskat energiintag vid behandling av fetma och övervikt (12). Att den största effekten fås av drycker med sötningsmedel, som ersätter sockersötade drycker, kan förklaras av att det främst är i flytande produkter som sötningsmedel kan bidra till ett sänkt energiinnehåll.

Blodsocker och insulin

Ett flertal studier visar att icke energigivande sötningsmedel varken påverkar blodsocker, insulin eller mag-tarmhormoner (inkretiner) (13-15). Det saknas vetenskapliga belägg för att icke energigivande sötningsmedel bidrar till högre blodsocker och insulinsvar efter måltid, på samma sätt som socker och andra tillgängliga kolhydrater. Icke energigivande sötningsmedel kan därmed användas av personer med diabetes, eftersom de inte påverkar blodsockret.

Sockeralkoholer ger däremot i olika grad en blodsockerhöjning efter måltid. Högst höjning ger maltitol, som i princip har samma blodsockerhöjande effekt som sackaros. Xylitol, sorbitol, isomalt och laktitol ger lägre svar, medan erytritol och mannitol i princip inte ger något blodsockersvar. ••

Icke energigivande sötningsmedel kan användas av diabetiker, eftersom de inte påverkar blodsockret. Sockeralkoholer ger däremot i olika grad en blodsockerhöjning efter måltid.

Referenser

15. Ma J, et al. Effect of the artificial sweetener, sucralose, on small intestinal glucose absorption in healthy human subjects. Br J Nutr 2010; 104: 803-6.

Tillåtna högintensiva sötningsmedel (icke energigivande sötningsmedel)

Steviolglykosider utvinns ur bladen från växten Stevia rebaudiana. Växten stevia är inte godkänd som livsmedel i EU, och livsmedel innehållande växten får inte säljas inom EU. Däremot är steviolglykosider sedan 2011 godkända att använda som sötningsmedel.

Tillåtna volymgivande sötningsmedel (energigivande, sockeralkoholer)*

Överdriven konsumtion av sockeralkoholer kan ha en laxerande effekt, vilket också måste anges på livsmedelsförpackningen, när produkten innehåller mer än 10 procent sockeralkoholer.

Mer om sötningsmedel

Sötningsmedel är ämnen som används för att ge livsmedel söt smak eller i bordssötningsmedel. Termen ”sötningsmedel” omfattar egentligen alla substanser med söt smak, det vill säga även sackaros (vanligt socker). Vanligtvis, liksom här, används dock ”sötningsmedel” synonymt med ”alternativa sötningsmedel”, och avser då endast sötningsmedel som utgör alternativ till sockerarter. Alternativa sötningsmedel används huvudsakligen antingen för att minska produktens energiinnehåll eller för att göra produkten mer tandvänlig. Sötningsmedel fermenteras inte av bakterier i munnen och är därmed inte kariogena. Man bör dock beakta att utbyte av sockerarter mot sötningsmedel inte minskar den frätande effekten av sura drycker. Risken för frätskador på tänderna vid ett frekvent intag av sura drycker, till exempel coladrycker och vissa sportdrycker, är alltså lika stor, oavsett om den innehåller socker eller sötningsmedel.

Beroende på deras sötma delas sötningsmedel upp i två grupper; högintensiva sötningsmedel (icke energigivande) och volymgivande sötningsmedel (energigivande):

•Högintensiva sötningsmedel är vanligen hundratals eller tusentals gånger sötare än sackaros, och behöver därför tillsättas endast i mycket små mängder (tabell 1). Detta innebär att de i praktiken inte ger något bidrag till produktens energiinnehåll. De bidrar inte heller till att ge produkten någon volym. Högintensiva sötningsmedel är (med ett fåtal undantag) syntetiskt framställda ämnen som inte finns i naturen, och de kallas därför ibland ”artificiella sötningsmedel”. I drycker kan användningen av icke energigivande sötningsmedel ge en väsentlig minskning av energiinnehållet, och det är också främst i drycker som dessa sötningsmedel används. Om icke energigivande sötningsmedel används i fasta produkter behöver dock sockret ersättas av andra kolhydrater, fibrer, protein eller fett, för att ge produkten volym. Det är därför mycket svårt att genom användning av icke energigivande sötningsmedel åstadkomma någon väsentlig sänkning av energiinnehållet i fasta livsmedel.

•Volymgivande sötningsmedel (”bulk sweeteners”) smakar ungefär lika sött eller något mindre sött jämfört med samma mängd sackaros. De måste därför användas i ungefär samma, eller större mängd, och bidrar alltså till att ge produkten volym. Förutom att ha funktionen som sötningsmedel används dessa substanser också i vissa fall som konsistensförbättrare. Samtliga tillåtna sötningsmedel inom denna grupp är sockeralkoholer (polyoler), och deras energiinnehåll (10 kJ/g eller 2,4 kcal/g) är lite drygt hälften av det i sackaros (17 kJ/g eller 4 kcal/g). Då de används i ungefär samma mängd som sackaros kan man alltså vanligtvis inte åstadkomma någon väsentlig sänkning av energiinnehållet genom att söta med dessa substanser istället för sackaros. Det finns idag åtta sockeralkoholer, som är tillåtna att använda i livsmedel.

Artikeln baseras på en rapport av författarna som finns på SNF:s hemsida.

Mer läsning:

Tillsatsrapport 2015 på SNF Swedish Nutrition Foundations hemsida >>