Luktnedsättning kan indikera demens

Tidigare publicerat i Nordisk Nutrition nr 3, 2015

Viktminskning är vanligt förekommande hos personer med demenssjukdomar, och uppstår ofta redan innan diagnosen har ställts. En förklaring kan vara ett försämrat luktsinne, som påverkar smakupplevelsen av maten och matintaget och som är ett tidigt tecken på demenssjukdom. Två stora svenska forskningsprojekt har genererat ny kunskap om förändringar i luktsinnet vid åldrande.

>> text: Jonas K Olofsson, Ingrid Stanciu, Maria Larsson, Gösta Ekmans Laboratorium, Psykologiska Institutionen, Stockholms Universitet.

Att förlora luktsinnet medför ibland stora personliga konsekvenser för den drabbade. Personer vars luktsinne är nedsatt (hyposmi) eller förlorat (anosmi) har en ökad risk att drabbas av matförgiftningar då man inte längre känner att maten är skämd eller möglig (1).

Åldrandet påverkar luktsinnet i långt högre grad än smaksinnet. Men eftersom luktsinnet är viktigt för hur maten ”smakar”, påverkar luktnedsättningar aptiten och lusten att äta. Luktnedsättning kan även ha en negativ påverkan på vårt allmänna välbefinnande (1).

Nedsättning ökar med åldern

I ett stort svenskt forskningsprojekt, Swedish National Study on Aging and Care (SNAC) vid Aging Research Center, Karolinska institutet, studerades luktsinnet hos 2 300 personer i åldrarna 60–90 år (2). Deltagarna testades i ett luktidentifieringstest där de med hjälp av olika alternativ ombads att identifiera 16 vanligt förekommande vardagslukter (till exempel apelsin, vanilj, bensin).

Resultaten visade att äldre personer ofta har en betydande luktnedsättning och att andelen personer som drabbas ökar vid högre åldrar (tabell 1). Luktnedsättningar hos äldre var mer vanligt förekommande hos män och hos personer med lägre utbildning. Luktnedsättning var också vanligare hos personer med hjärt-/kärlsjukdomar, depression, låg BMI och dålig aptit (2).

Det finns flera orsaker till varför luktsinnet försämras då vi åldras. Inflammationer i luftvägarna, som vi utsätts för under hela livet, kan så småningom skada luktslemhinnan. Vid högre ålder bildas det också mindre nya nervceller i luktslemhinnan, och cellernas reaktioner blir mindre specifika för särskilda lukter (3).

Ett fåtal studier har visat positiva effekter av ”smakförstärkare” (som innehåller natriumglutamat) till viss del kan stimulera bättre aptit och viktuppgång hos äldre personer med luktnedsättning, men alla studier har inte visat en effekt (4).

Tabell 1. Andel personer med luktnedsättning i olika åldersgrupper, enligt SNAC-studien (2)

Luktnedsättning och demensrisk

Hjärnans sjukdomar påverkar också luktsinnet, och därför kan luktnedsättning vara ett tecken på demenssjukdom hos äldre. Vi har studerat över 1 000 deltagare i Betulastudien, en långsiktig studie av åldrande, hälsa och minne (5).

Ett mål är att förstå effekter på luktsinnet av genvarianten apolipoprotein E4 (ApoE4), som bärs av cirka 25 procent av den svenska befolkningen och som kraftigt ökar risken för Alzheimers sjukdom. Där har vi funnit att bärare av ApoE4 hade sämre luktidentifikationsförmåga, trots att de hade normal kognitiv förmåga, och att försämringen var märkbar hos personer i pensionsåldern, men inte tidigare i livet (1, 6). Detta resultat betyder att genvariantens inverkan på luktsinnet kan bero på tidig demensutveckling i hjärnan.

I en uppföljande studie på pensionärer i Betulastudien fann vi att ApoE4, i kombination med dåligt luktsinne vid första mättillfället, hängde samman med en försämrad kognitiv förmåga fem år senare (7). Hos personer som hade ApoE4 och normalt luktsinne, fanns ingen förhöjd risk för kognitiv försämring. Det tyder på att luktförmågan kan utgöra en indikation på hur ApoE4 påverkar hjärnan.

Tioårsuppföljning

Efter tio års uppföljning hade tio procent av personerna i Betulastudien utvecklat demens. Denna grupp hade sämre luktidentifikationsförmåga i början av undersökningen, jämfört med dem som inte fick demens (8). Effekten kvarstod även efter att vi kontrollerat för effekterna av ålder, kognitiva skillnader och depressiva symptom.

Luktförlust, om den inte kan förklaras av svåra förkylningar eller andra ”naturliga” orsaker, kan alltså utgöra en varningssignal för annalkande demenssjukdom. Luktsinnesmätningar bör alltså mätas tillsammans med minnesförmåga och ApoE4 för att bäst förstå demensrisk.

Tack vare ett stort anslag från Riksbankens Jubileumsfond till forskningsprogrammet ”Vårt unika luktsinne” kan vi fortsätta vår forskning om luktsinnet, åldrande och demens. Vi undersöker också om luktsinnet kan användas för att träna den åldrande hjärnan. •

Referenser

1. Croy I, et al. Olfactory disorders and quality of life – an updated review. Chemical Senses 2015; 39: 185-194.

2. Seubert J, et al. Risk factors for old age olfactory dysfunction: a prevalence study on an urban Swedish population. Opublicerat manuskript.

3. Mobley AS, Aging in the olfactory system. Trends in Neurosciences 2014: 37; 77-84.

4. Poyet, V., et al. Influence of flavour enhancement on food liking and consumption in older adults with poor, moderate or high cognitive status. Food Quality and Preference, 2015; 44:119-129.

5. Larsson M, et al. Demographic and cognitive predictors of cued odor identification: Evidence from a population-based study. Chemical Senses, 2004; 29: 547-554.

6. Olofsson JK, et al. Odor identification impairment in elderly ApoE-e4 carriers is independent of dementia. Neurobiology of Aging, 2010; 31: 567-577.

7. Olofsson JK, et al. Odor identification deficit as a predictor of five-year global cognitive change: Interactive effects with age and ApoE-e4. Behavior Genetics 2009; 39: 496-503.

8. Stanciu, I, et al. Olfactory impairment and subjective olfactory complaints independently predict conversion to dementia: a longitudinal, population-based study. Journal of the International Neuropsychological Society, 2014; 20: 209-217.

Om luktsinnet

Luktsinnet kan utföra många olika uppgifter. Bland de mest utforskade luktsinnesförmågorna märks detektion (att förnimma svaga lukter), diskriminering (att känna skillnad på olika luktkvaliteter), identifikation (att kunna matcha en lukt till ett namn eller en bild), samt namngivning (att utan hjälpmedel kunna säga vad det är som luktar). Även om man behöver kunna förnimma lukten av vitlök (detektion) och uppleva dess särskilda kvalitet (diskriminering), för att kunna matcha den mot rätt ord (identifikation) namnge eller minnas den, så kan man mycket väl tänka sig att en person med försämrat minne kan upptäcka lukter, men inte känna igen dem. Olika patientgrupper kan ha olika luktnedsättningar.

Det vanligaste sättet att mäta luktsinnets försämringar i åldrande och demens är genom identifiering. Denna metod har fördelen att den ger pålitliga resultat och anses vara lättare att genomföra än detektions- och diskrimineringstest. Luktidentifieringstest använder vardagslukter såsom kryddor och frukter, så att en nedsättning kan sägas avspegla vardagliga problem i upplevelsen av mat och dryck. Om en luktidentifikationsnedsättning upptäcks, så kan man dock inte veta om problemet är sensoriskt eller kognitivt. I forskning om åldrande och demens används därför ofta flera olika lukttest, i kombination med test av visuell och verbal kognition.