D-vitaminbrist hos äldre – ska alla behandlas?

Publicerat i: 
Publicerat 2016-06-10

Tidigare publicerat i Nordisk Nutrition nr 1, 2012

En kontroversiell fråga i dagens medicinska och nutritionsvetenskapliga värld är vilka som ska behandlas med D-vitamin. Ska vi ge liberal tilldelning långt ner i åldrarna för säkerhets skull, eller anta en försiktigare strategi med förskrivning till riskindivider med låga D-vitaminnivåer. Vad man förespråkar bottnar bland annat i om man ser på D-vitamin som ett relativt harmlöst näringsämne eller som ett hormonliknande ämne med ett smalt terapeutiskt fönster.

 

>> text: Tommy Cederholm, professor, Klinisk nutrition och metabolism, Uppsala Universitet och överläkare, Geriatriska kliniken, Akademiska sjukhuset.

 

D-vitamin griper in i en rad grundläggande cellulära fenomen som har med genreglering, celldelning och cellernas mognad att göra. Många celler har D-vitaminreceptorer på sin yta. Sammantaget gör detta att hög exponering för D-vitamin under lång tid kan vara farlig. Det bör föranleda försiktighet vid rekommendationer, särskilt till unga och medelålders. För dessa populationer bör utomhusvistelse med rimlig solexponering och regelbundet intag av fet fisk och berikade mejeriprodukter vara tillräckligt för att hålla serumnivåerna av D-vitamin uppe. För äldre som har begränsade möjligheter att vara ute och vars aptitnedsättning motverkar ett tillräckligt matintag, är situationen annorlunda.

Frakturprevention hos äldre

År 2010 släppte Institute of Medicine i USA en omfattande rapport om D-vitamin. ”Bottom-line” i den rapporten var att tillgänglig ”evidens” tillåter bara rekommendation av D-vitamin för att förebygga osteoporosfrakturer hos äldre. Trots att det finns många spännande rapporter om positiva effekter på till exempel muskelstyrka, anser de flesta rådgivande organ att vi ännu inte kan rekommendera D-vitamin på andra indikationer än frakturprevention.

Både över och underbehandling förekommer

Idag är rekommendationen att alla äldre, särskilt kvinnor, som vistas på äldreboenden bör få D-vitamintillskott, i kombination med kalcium. De studier som ligger till grund för rekommedationen är gjorda med kombinatinen av D-vitamin och kalcium. Trots det är det endast en minoritet som får behandling. Ett skäl är sannolikt en strävan hos många läkare att begränsa polyfarmaci, det vill säga att hålla nere antalet mediciner som förskrivs till äldre.

Alla som bor på till exempel ett äldreboende har inte D-vitaminbrist. Om alla ges tillskott skulle därför många få D-vitamin i onödan. Samtidigt underbehandlas många, på grund av dagens försiktiga förskrivning.

Riktad behandling till riskindivider

Ett förslag är att betrakta D-vitaminbehandling på samma sätt som hypertoni- eller hyperlipidemibehandling, det vill säga som en förebyggande behandling som ges till indivder med avvikande värden. Individualiserad behandling innebär att man mäter D-vitamin i blodet, och att man utifrån serumnivån av kalcidiol avgör om D-vitamin ska ges, och i så fall i vilken dos. 2,5 mikrogram D-vitamin per dag ger en genomsnittlig stegring i serum av två nanomol per liter. Om den uppmätta koncentrationen är 40 nanomol per liter och vi stävar efter att nå 60 nanomol per liter, det vill säga en ganska försiktig målsättning, behöver den givna dosen vara cirka 25 mikrogram per dag. Som vid annan förebyggande läkemedelsbehandling bör den insatta behandlingen kontrolleras med jämna mellanrum och dosen justeras.

Kostnadseffektiv modell

En invändning till förslaget om riktad behandling är att D-vitaminanalyser är kostsamma. Det stämmer, eftersom priset vanligtvis ligger på cirka 200 kronor per analys. Men om man kan avstå från livslång D-vitaminbehandling till ett antal individer som har normala serumnivåer och förebygga något fall av höftfraktur hos de som har låga nivåer är detta en mycket kostnadseffektiv handläggning. Således; mät, individualisera behandlingen och monitorera.

Taggar:

banner