Socker – beroende och beteende

Publicerat i: 
Publicerat 2016-06-10

Tidigare publicerat i Nordisk Nutrition nr 1-2, 2015

Rapportreferat

Hjärnans belöningssystem stimuleras av socker. Detta har resulterat i en diskussion om huruvida socker är beroendeframkallande, eller inte. Det saknas dock studier som bekräftar ett sockerberoende hos människor. Det saknas också vetenskapliga belägg för att sockerintag påverkar ADHD-symptom och hyperaktivitet hos barn.

>> text: Susanne Bryngelsson*, fil dr, SNF Swedish Nutrition Foundation, Lund.

 

Människans intag av mat styrs av två olika drifter: Det homeostatiska systemet som påverkas av signaler som är relaterade till kroppens energiintag och energibehov och det hedoniska belöningssystemet som är relaterat till njutning och lust att äta. Både fysiologiska och psykologiska mekanismer påverkar intaget, och många olika faktorer kan påverka frisättning av hormoner och signalsubstanser, som styr aptit och födointag. Gener, epigenetik, tidig prägling under fosterstadiet och matvanor från barndomen är några sådana faktorer. Sinnesstämning, stress och sömnrubbningar är andra exempel.

Vårt förhållande till mat påverkas också av tillgången till mat, matens smak och lukt, hur maten marknadsförs, vilken sammansättning den har och vid vilken tidpunkt på dygnet vi äter den. Det är med andra ord mycket svårt att studera hur enskilda faktorer påverkar intaget.

Aptitreglering är komplext

Aptitreglering är ett komplext system som innefattar hormoner och signalsubstanser som har lokala effekter framför allt i hjärnan, mag-tarmkanalen och fettvävnaden, och som förmedlar information mellan dessa områden i kroppen. Hjärnans reglering av matintaget sker i stor utsträckning genom signalering till och från hypotalamus, huvudsakligen förmedlat av olika peptider. Vissa hormoner förmedlar en känsla av hunger, till exempel ghrelin, medan andra är hungerhämmande, till exempel leptin och insulin.

Energiintaget regleras både ur ett kort- och långtidsperspektiv och dessa integreras med varandra. Korttidsregleringen är det som sker mellan måltider och styr det dagliga energiintaget. Denna reglering styrs av måltidens storlek, sammansättning och hur ofta man äter. Hur man uppfattar hunger och vad som bestämmer att man börjar en måltid eller ett intag är komplexa processer som involverar genetiska, fysiologiska, sociala och inlärda faktorer och därtill omgivningsfaktorer, förutom den enskilda dygnsrytmen (figur 1) (5).

Långtidsregleringen sker över dagar och veckor och påverkar inte energiinnehållet i en enskild måltid, utan energiintaget över tid i förhållande till individens energibehov och individens metabola status, inklusive basal energiomsättning, vikt och ärftlighet för fetma (5). Individen påverkar långtidsregleringen av energiintaget genom att bestämma vad och hur mycket man äter varje dag, vilket också bestämmer energiintaget över tid.

I både kort- och långtidsregleringen av energiintaget ingår komplexa återkopplingssystem, som involverar hormonell signalering där storleken av energidepån i fettvävnaden också avspeglar graden av energi(o)balans (5). Långtidsenergiregleringen påverkar känsligheten i korttidsregleringen. Det övergripande resultatet av kort- och långtidsreglering av energiintaget är att upprätthålla energibalans och därmed hålla kroppsvikten någorlunda konstant, oberoende av om individen är normalviktig, överviktig eller har fetma. Men om systemet pressas förmår det inte stå emot gradvis förändring av kroppsvikten.

Figur 1. Aptitregleringens komplexitet. Modifierad från Blundell et al (6).

Belöningssystem ökar överlevnad

Belöningssystemens naturliga funktioner är att förmedla de belönande egenskaperna hos naturliga belöningar, som mat och sex. Systemet stimulerar inlärning och utövande av beteenden som ökar överlevnad och fortplantning genom att förstärka motivationen att söka efter det som åstadkommer och framkallar belöningen. Även fritidsaktiviteter som man gillar att utföra aktiverar belöningscentrat, exempelvis spela tv-spel och lyssna på musik (13, 14).

Belöningssystemet aktiveras av kemiska substanser, men också av sensoriska stimuli, till exempel smak, lukt, kroppskontakt och syn.

En central signalsubstans i belöningssystemet är dopamin, som förmedlar glädje, tillfredsställelse, belöning och eufori. Belöning ökar dopaminfrisättningen i hjärnan (15). Man har även visat att en förväntan av belöning kan ge en ”kick” i lustcentrum (16). Samma belöningssystem är således involverat både när det gäller beteenden som klassificeras som ”beroende” och våra mer allmänmänskliga och accepterade beteenden, som leder till känslor av tillfredsställelse. Detta medför att distinktionen mellan vad som är längtan, drift eller önskningar och beroende kan vara svår och subjektiv.

Viktigt inte sätta felaktig diagnos

Beroende är ett komplext begrepp som innehåller flera olika komponenter (se ruta på nästa sida). Ur ett kliniskt perspektiv är det viktigt att inte sätta diagnos när det inte är aktuellt. Den som har ett beroende eller har ett riskbeteende behöver oftast hjälp för att komma ur sin situation, antingen med farmakologisk behandling eller exempelvis kognitiv beteendeterapi. Den som inte har ett beroende kan på ett annat sätt förutsättas ha möjligheten och kompetensen att hantera och förändra situationen på egen hand.

Ur ett beroendeperspektiv anses det vara begäret, det psykiska beroendet, det vill säga den starka längtan efter drogen som är det mest centrala. Detta begär kan ta över en persons tankar och styra personen in på ett fortsatt intag trots vetskap om psykisk och fysisk ohälsa.

Hos människa kan drogberoende orsaka sociala bekymmer, som att man försummar sociala, yrkesmässiga eller fritidsmässiga aktiviteter. Detta anses dock inte vara det mest centrala i beroendeproblematiken. En person kan ha ett drogberoende utan att få ett förändrat socialt liv. Denna aspekt av ett beroende kan vara svårt att studera i djurstudier.

Dopamin gemensam nämnare

Gemensamt för alla klassiska beroendeframkallande medel är att de frisätter dopamin i belöningssystemet utan att verka via de vanliga sensoriska receptorerna. Effekten korrelerar till upplevelsen av välbehag och ett begär efter mer. Det finns en positiv korrelation mellan mängden dopamin som frisätts i hjärnan efter alkoholintag och belöningsupplevelsen (17, 18).

Narkotiska preparat som är beroendeframkallande ”kidnappar” vårt belöningssystem. Även stimuli som associeras till drogintag aktiverar i sig belöningssystemet, vilket ökar sannolikheten för nytt intag (återfall).

Upprepat intag ”bygger om” belöningssystemet. Efter en längre tids användning sänks aktiviteten i pannloberna, vilket ger försämrat omdöme, minskad förmåga att fatta bra beslut för framtiden och bidrar till kontrollförlusten. Ett beroende kan också utvecklas vid en obalans eller dysfunktion av belöningssystemet. Man har också funnit att mängden dopaminreceptorer av typ D2 är lägre vid beroende än hos kontrollpersoner (19, 20).

Djurstudier tyder på sockerberoende

Det finns studier, framförallt på råtta, som indikerar att socker kan vara beroendeframkallande hos vissa djurarter. I en av de första djurstudierna rörande socker och beroende fick råttor dricka en 25-procentig glukoslösning tillsammans med sitt vanliga foder under fyra veckor.

När glukoslösningen togs bort uppvisade råttorna abstinensbesvär liknade de vid ett opioidberoende (21). När råttorna sedan behandlades med naloxon, en opioid-receptorantagonist som förhindrar aktivering av det mesolimbiska dopaminsystemet, fick de glukosdrickande råttorna abstinenssymptom (21).

Forskning har även visat att råttor som druckit socker en längre period och sedan inte får tillgång till socker under en period, dricker mer när sockerlösningen återintroduceras (22). Detta är ett beteende som också ses hos både råttor och hos personer med alkohol- och drogberoende.

Råttor uppvisar ökade dopaminnivåer i hjärnan både när de dricker socker vid ett enstaka tillfälle (23) och när de har upprepat intag, då man ser dopaminfrisättning vid varje tillfälle (24, 25). Råttornas respons på en sockerdos kan tolkas som ett bevis på att socker aktiverar hjärnans belöningssystem. Djurstudier har även visat att råttor som ”hetsdricker” socker har ett lägre antal dopamin-receptorer i hjärnan (21), något som även ses vid drogberoende, samt fetma och hetsätning, hos människa (19, 26).

Både skillnader och likheter

I djurstudierna kunde man dock endast se abstinenssymptomen och minskat antal dopamin-receptorer om sockerlösningen fanns tillgänglig under begränsat antal timmar under dygnet (12h) (21). För droger som alkohol, morfin och nikotin, ses effekter även när drogen finns tillgänglig dygnet runt (27).

En viktig skillnad mellan socker och vissa etablerade beroendeframkallande droger, så som amfetamin och kokain, är att i djurmodeller frisätts dopamin i mindre omfattning efter sockerintag jämfört med droger (29). I jämförelse med alkohol och nikotin frisätter socker lika mycket dopamin (28). I de djurmodeller som används för att utreda sockerberoende går det inte att särskilja om det är den söta smaken eller om det är glukosen och dess metabolism som orsakar hetsätningen, det ökade matintaget och abstinensbesvären (30).

Beroende ej visat hos människor

Hjärnans belöningssystem har utvecklats under evolutionen, vilket har lett till att vi äter den mängd och sorts föda som hjärnan och kroppen behöver för fortplantning. Människans hjärna kräver cirka 120 gram glukos per dag och det är därför naturligt att belöningssystemet säkrar att den får det genom att reagera på lättillgänglig energi (till exempel socker).

I en intressant ny humanstudie har man funnit att individer som har tendens till emotionellt och stört ätande också reagerar häftigare på en blockering av belöningssystemet med läkemedlet naltrexon, som blockerar opioida receptorer (31). Detta kan vara ett indirekt mått på hur mycket belöningssystemet är aktiverat och kan således vara ett indirekt mått på beroende (31). Studien saknade dock kontrollgrupp och var öppen (inte blindad).

Eftersom resultat från öppna studier ofta inte kan upprepas i dubbelblinda placebokontrollerade studier kan resultaten bara sägas utgöra en bas för framtida studier. Man kan också invända att gränsdragningen mellan beroende och en acceptabel tillfredsställelse av allmänmänskliga önskningar inte definieras i studien. Det saknas därför idag vetenskapliga studier på människa som styrker att människor skulle kunna bli beroende av socker (21, 22).

Samstämmighet internationellt

I början av 2013 samlades forskare från tolv europeiska universitet och institutioner inom det EU-finansierade nätverket NeuroFAST för att diskutera ”Food addiction”. Den samstämmiga slutsatsen därifrån är att det i dagsläget inte finns några vetenskapliga bevis för att något livsmedel, livsmedelskomponent, eller blandning av livsmedelskomponenter är beroendeframkallande hos människor, i den mening som man anser att alkohol, nikotin eller heroin ger beroende (37).

Samtidigt föreslår forskarna att termen ”beroendeliknande ätande” istället bör användas då de anser att det är en mer korrekt beskrivning av problematiken (37). Även vid British Nutrition Foundations konferens ”Food addiction – What is the evidence?”, där ledande aptit- och nutritionsforskare presenterade de senaste rönen, var slutsatsen att varken mat eller livsmedel bör beskrivas som beroendeframkallande substanser (36).

Inte rent socker som efterfrågas

Många människor anser sig idag ha ett komplext förhållande till socker och sötsaker. Den ökade prevalensen av övervikt och fetma runt om i världen speglar att många har svårt att balansera energiintaget mot energiförbrukningen och har i många fall ett problematiskt förhållande till mat.

Kombinationen av sött och fett i mat kan åsidosätta mättnadsregleringen på grund av dess välsmaklighet. Frågan man kan ställa sig är om sug efter sötsaker är ett begär eller ett beroende av en specifik substans (till exempel socker). En intressant aspekt gällande socker är att det sällan eller aldrig är rent socker som efterfrågas, utan till exempel bullar, läsk, godis och kakor.

Det är alltså socker i kombination med andra livsmedelsingredienser som är tilltalande. Framförallt är det en kombination av antingen socker och fett (till exempel choklad, bakverk och glass) och kombinationen salt och fett (till exempel salta jordnötter, chips eller andra salta snacks) som är särskilt tilltalande för många individer (32). Så vitt vi vet idag föredrar inte människor som anser sig vara sockerberoende rent socker utan snarare sockret som ett smakämne i ett livsmedel som också innehåller andra smakämnen.

Ätberoende?

En hypotes är att det hos vissa individer är ätandet som är beroendeframkallande, inte maten i sig (30, 33). Exempelvis fungerar söta/salta livsmedel och miljöer (sociala kontexter) som så kallade primära förstärkare till själva ätandet och ger ätandet en ökad betydelse för njutningen (33). När det söta/salta livsmedlet konsumeras blir det mekaniska ätandet associerat med belöningen. Upprepad exponering för välsmakande energirik mat (”palatable foods”) förstärker detta vilket kan leda till överkonsumtion där det inte finns något fysiologiskt behov, till exempel popcornätande vid biobesök (33).

Detta beteende delar neuronala signalvägar med de funktioner som är inblandade i belöning och motivation, som har blivit sammankopplade med njutning associerad med belöning av mat (34).

En hypotes är att det är ätandet som är beroendeframkallande, inte maten i sig. Detta kan leda till överkonsumtion där det inte finns något fysiologiskt behov, till exempel popcornätande vid biobesök.

Svårt göra studier med människor

Huruvida det existerar ett matberoende (”food addiction”) och om mat eller enskilda livsmedel eller livsmedelskomponenter kan klassas som ett substansberoende är föremål för en pågående debatt inom forskningen. En svårighet med att studera socker- och matberoende hos människa är att det kan vara mycket svårt att utesluta specifika näringsämnen eller födoämnen på samma sätt som när man tar bort en drog.

Mat är essentiellt för överlevnad i motsats till droger. Intag av socker regleras av samma fysiologiska system som energibalansen och det är därför svårt att studera socker separerat från andra näringsämnen.

YFAS kritiserat formulär

2009 utvecklades frågeformuläret ”The Yale Food Addiction Scale (YFAS)” för att identifiera personer som uppvisar substansberoendeliknande symptom gentemot mat och livsmedel, till exempel socker (35). YFAS utlovar en utredning av matens hedoniska effekt (njutning, belöning), de egenskaper hos maten som stimulerar våra sinnen, och de specifika ätbeteenden som kännetecknar mottagliga individer med risk för viktökning.

Dock menar kritiker av YFAS att dessa egenskaper inte kan anses vara markörer av missbruk (36). YFAS har också blivit kritiserat då denna typ av bedömning antar att beroende är något som är mätbart och kvantitativt (36). Vidare har det ifrågasatts om det via formuläret är möjligt att skilja mellan beroendeframkallande ätbeteenden och normativa ätbeteenden (36).

Känslors effekt på ätandet

Förutom frågan om sockerberoende diskuteras ofta om ett ogynnsamt högt sockerintag kan leda till förändrade beteenden, emotionella processer eller hetsätning. Kroppsvikt påverkas av ätbeteende och det är visat i studier att ett återhållsamt ätande ger sänkt matintag och lägre vikt (38, 39).

Personer som har genomgått viktreducerande kirurgi men har ett okontrollerat ätande har en ökad risk att gå upp i vikt och svårare att hålla en viktnedgång längre än ett år (40, 41). Vid viktnedgång med hjälp av energireducerad kost kommer nivåerna av ett antal hormoner att förändras på så sätt att de försöker återföra personen till den ursprungliga höga vikten, det vill säga hungerhormonernas nivåer ökar och mättnadshormonernas nivåer minskar (42).

En sammanfattning från experimentella studier av hur känslor kan påverka ätandet hos normalviktiga människor med normalt ätbeteende visar att det inte finns någon samstämmighet beträffande känslornas effekt. Samma känsla kan ge antingen ökat eller minskat matintag (tabell 1). Andra studier har rapporterat att känslomässigt ätande inte behöver påverka matintaget hos personer med fetma (45).

Tabell 1. Effekt av känslor på ätande hos människor. Efter Macht M, Appetite 2008 (44)

Sockerberoende ej visat hos personer med fetma

Ett intensivt begär efter en viss typ av föda eller livsmedel som är svårt att stå emot (eng. ”food craving”) kan jämföras med ett begär efter droger. Begär har observerats vid bulimia nervosa, PMS (premenstruellt syndrom), höst- och vinterdepressioner, hos personer med fetma och hos personer med typ 2-diabetes (46–51). Hos personer med fetma har man observerat att begränsning av vissa livsmedel vid energirestriktion minskade begäret och preferensen för dessa livsmedel (52). Det finns även en klinisk överförbarhet för både begär och mat- eller livsmedelspreferenser vid fetmabehandling, då man genom begränsning av variationen av livsmedel kan påverka både begärtillståndet och vikten (27).

Finns det då en möjlighet att ett eventuellt sockerberoende skulle kunna ha en roll vid fetma och andra ätstörningar? I en översiktsartikel från 2010 diskuteras hur sockerkonsumtion ska kunna karakteriseras som beroende hos personer med fetma, baserat på resultat från djurstudier (53). Författaren anser att kraven för beroende inte uppfylls och diskuterar att åtminstone några av följande kriterier förväntas vara uppfyllda: Vid fasta eller energirestriktion bör begär för söt mat öka, begäret bör öka efter en nattlig fasta, personer med fetma bör finna att söt mat är särskilt god jämfört med vad normalviktiga personer tycker och intag av sockerrika livsmedel bör öka benägenheten att utveckla fetma.

Studier visar dock att fasta minskar preferensen för en viss typ av livsmedel, att begäret sjunker vid fasta, att personer med övervikt eller fetma föredrar både feta, söta och icke-söta livsmedel – variationen i maten är viktigare än att det smakar sött – och att sockerrik kost inte leder till fetma så länge energiintaget inte överstiger energiförbrukningen (52, 53, 55, 56).

Hetsätning inget beroende

Mängden dopamin i hjärnan är associerad med ätbeteenden hos människor (26). Det har därför föreslagits att det finns likheter mellan vissa ätbeteenden och drogberoende i bemärkelsen att det hos vissa individer med fetma med ett tvångsmässigt överätande (eng. compulsive over-eating) kan finnas en minskad aktivitet i dopaminets D2-receptorer, i samma områden i hjärnan som hos individer med drogberoende (19).

Intressant nog finns viss samsjuklighet mellan tvångsmässigt överätande och alkoholberoende, vilket tyder på att liknande mekanismer kan vara av betydelse för båda dessa sjukdomar (57, 58). Det finns även många beteenden, till exempel impulsivitet och kontrollförlust, som ses både hos individer med alkohol- och drogberoende och hos tvångsmässigt överätande individer (59).

Impulsivitet ingår inte i diagnoskriterierna för hetsätningsstörning (eng. ”binge eating disorder, BED), vilket däremot kontrollförlust gör (60). Det är därför viktigt att skilja på tvångsmässigt överätande och hetsätningsstörning. Hetsätningsstörning är idag klassad som en ätstörning enligt DSM-IV, men däremot inte som ett beroende (60). Diskussion pågår huruvida hetsätningsstörning skulle kunna falla under ”non-substance”-beroende, men vetenskapligt stöd för detta saknas för närvarande (33).

Överintag av samtliga makronäringsämnen

Hetsätningsstörning kan diagnosticeras hos en till två procent av befolkningen som helhet med en överrepresentation bland personer med fetma (60). Vid ett hetsätningstillfälle har man ett överintag av söta och feta livsmedel som är lätta att tugga och svälja, så att man kan äta en stor mängd under en begränsad tidsperiod, till exempel ett par timmar (60). Det finns i dagsläget begränsat vetenskapligt underlag att det är socker i sig som överäts (60–62).

Vid hetsätning har kvinnor under hetsätningstillfällena ett överintag av energi från samtliga makronutrienter (60, 61). Andra studier har funnit en preferens för feta och söta livsmedel bland både obesa och normalviktiga kvinnor med hetsätningsstörning (62).

Studier som undersökt energi- och näringsämnesintag samt livsmedelsval hos personer, framför allt kvinnor, med hetsätningsstörning har funnit ett högre intag av energi och av samtliga makronutrienter samt livsmedel såsom desserter och mjölkprodukter, jämfört med kvinnor utan hetsätningsstörning, oberoende av kroppsvikt (60–63).

Dock bör påpekas att konsensus saknas angående kriterierna för hetsätning (eng. binge eating), hetsätningsstörning (BED) och tvångsmässigt överätande (eng. compulsive over-eating) och för gränsdragningarna mellan dem. Skillnader avseende detta mellan olika studier är en möjlig felkälla och kan resultera i tolkningssvårigheter.

Olika överförbarhet av djurstudier

Beroendeproblematik kring mat är ett relativt nytt forskningsområde och det är därmed många kunskapsluckor som behövs fyllas. Detta kan resultera i att man inom olika forskningsdiscipliner inte tolkar de studier och resultat som finns på samma sätt.

När skilda forskningsområden med olika modeller och terminologier sammanförs uppstår ibland svårigheter. När det gäller beroende är det nutrition, psykiatri, neuroendokrinologi och beroendeforskning som möts. En skillnad mellan dessa forskningsområden är överförbarheten av resultat från studier av djur till människa.

Inom beroendeforskningen är studiemodellerna som används på djur robusta och har visat god överförbarhet till människa. När man inom beroendeforskning har studerat socker på råtta drar man slutsatsen att det troligen kan finnas ett sockerberoende hos människa, men att det måste bekräftas i humanstudier.

Inom nutritionsforskning har däremot djurmodeller ofta haft låg överförbarhet till människor och det krävs väl genomförda humanstudier som kan bekräfta resultaten från djurstudierna innan man kan uttala sig om socker är beroendeframkallande eller inte.

Saknas konsensus kring terminologi

En annan svårighet som kan uppstå när olika forskningsområden möts är att det ibland saknas konsensus kring viss terminologi. Detta kan resultera i att termer med olika innebörd och betydelse i olika forskningsområden skapar oklarheter och tolkningssvårigheter när de används i en annan kontext. Exempelvis har begreppet begär/sug (”craving”) använts länge inom beroendemedicinen. Detta begrepp har sedan överförts till nutritionsområdet (och till allmänheten) utan att ha definierats i denna kontext.

Ordet ”sug” och ”beroende” tappar sin styrka om det används synonymt eller likvärdigt till hungerkänslor och/eller belöning från mat och riskerar att trivialisera allvarligt drogberoende. Att man i vardagligt tal uttrycker att man är sugen på socker eller godis har sannolikt inte samma innebörd som när man inom beroendevården talar om sug/begär efter en drog. Många upplever dock ett begär, liknande ett drogbegär, efter en viss typ av mat.

Nyare forskningsrön indikerar att det kan finnas ett ätberoende, vilket är ett beroende som inte är kopplat till en specifik substans utan till ett beteende. Det som många kallar för sockerberoende kanske istället bör kallas för ett ätberoende.

Inga blodsockerdippar hos friska

En annan omdebatterad fråga, relaterad till sockerberoende och förändrat ätbeteende, är om socker, utöver den direkta effekten på belöningssystemet, också utlöser ett jojo-mässigt ätande. Hypotesen är att ett stort intag av socker och andra typer av snabba kolhydrater leder till ett snabbt stigande blodsocker, som i sin tur ger ett kraftigt insulinsvar. Därmed skulle blodsockret snabbt sjunka till symptomgivande låga nivåer och orsaka både humörsvängningar och sug efter nytt intag av kolhydrater.

Den mest extrema situationen för att åstadkomma ett lågt blodsocker är att efter 12–14 timmars fasta enbart dricka en sockerlösning (64). I ett sådant försök fick en tredjedel av de friska försökspersonerna känningar av lågt blodsocker efter tre timmar. Någon kontrollgrupp som enbart fastade 15–17 timmar fanns emellertid inte.

I en annan studie observerades ingen skillnad i blodsockernivåerna mellan 118 personer som hade haft symptom tydande på låga blodsocker kort tid efter sockerintag och en kontrollgrupp på drygt 600 personer (65). Visserligen hade 16 av de 118 lågt blodsocker efter sockerintag, men när dessa fick placebo hade 14 av dem samma symptom som efter sockerintag. Det är alltså tveksamt om sockernivån i sig påverkade dem.

”Dipp” inom normalspann

Det skulle kunna finnas en liten grupp individer som riskerar att utveckla symptomgivande lågt blodsocker efter sockerintag, under speciella förhållanden. Man skulle exempelvis kunna tänka sig att individer som enbart dricker läsk till frukost kan riskera att få sådana symptom på förmiddagen. Men att det skulle utgöra ett generellt problem för friska individer förefaller osannolikt.

Ett snabbt intag av glukos kan ge ett insulinpåslag som ger en sänkning av fasteblodsockret, men hos friska personer hålls nivåerna fortfarande inom det spann som betraktas som en normal nivå, som inte resulterar i ett symptomgivande lågt blodsocker (figur 2). För barn och ungdomar är problemet sannolikt ännu mindre eftersom regleringen av blodsocker försämras först vid stigande ålder.

Lågt blodsocker efter glukosbelastning förekommer dock bland individer med störd glukosomsättning. Till exempel, efter kirurgisk behandling av fetma med så kallad gastric bypass uppstår ett mycket kraftigt påslag av hormoner som stimulerar insulinfrisättning, vilket kan leda till lågt blodsocker (66).

Figur 2. Blodsockerkurva. Ett snabbt intag av glukos kan ge ett insulinpåslag som ger en sänkning av fasteblodsockret, men hos friska personer (svart och blå linje) hålls nivåerna fortfarande inom det spann som betraktas som en normal nivå. Referens: Thomas MS Wolever et al. Am J Clin Nutr 2006;83:1306-1312

Orsakar inte hyperaktivitet

När det gäller barn finns det anekdotiska vittnesmål från många föräldrar som upplever att barnen blir ”speedade” och hyperaktiva av godis. Socker påstås också ofta i populärvetenskapliga sammanhang påverka barns humör, inlärning och koncentrationsförmåga negativt.

Redan på 1920-talet kom en studie som visade att socker påverkade beteende negativt (67) och på 1970- och 1980-talet rapporterades studier där sockerintaget verkade korrelera med hyperaktivitet hos barn (68). Vid mitten av 1990-talet gjordes en större metaanalys av de studier som hade cross-over design, det vill säga varje barn fick först socker och sedan placebo, eller i omvänd ordningsföljd, med en så kallad ”wash out”-period (vänteperiod) mellan testerna. Resultaten visade entydigt att det inte fanns någon koppling mellan hyperaktivitet och sockerintag (69).

Det saknas vetenskapligt stöd för att socker orsakar hyperaktivitet hos barn. Det kan istället vara så att det är föräldrarnas förväntningar och den sociala kontexten vid festliga tillfällen som påverkar barns aktivitetsmönster.

Påverkade föräldrarna

Det är svårt för föräldrar att värdera sina barns beteendemönster och förväntningarna kan påverka omdömet vilket bekräftats i en vetenskaplig studie (70). Denna studie från 1994 undersökte 35 barn i åldrarna fem till sju år, där föräldrar ansett att socker gör barnen hyperaktiva. Alla barn fick sötningsmedlet aspartam, som inte innehåller några kalorier, men hälften av föräldrarna blev tillsagda att deras barn fått en stor dos socker. De föräldrar som trodde att deras barn fått socker hävdade att deras barn blivit signifikant mer hyperaktiva.

Föräldrar som trodde att deras barn fått socker uppvisade ett mer kontrollerande beteende gentemot sina barn och kritiserade, tittade och tilltalade barn mer än kontrollgruppens föräldrar. Det finns alltså en skillnad mellan föräldrars uppfattning om hur barn reagerar efter att ha ätit socker och vad kontrollerade vetenskapliga studier visar. Det handlar således om en placeboeffekt på föräldrarna.

En annan studie undersökte barn i åldern tre till fem år utan så kallad ”sockerkänslighet” gentemot ”sockerkänsliga” barn i åldern sex till tio år. Barnen fick höga doser socker, aspartam eller sukralos, men man kunde inte notera några skillnader i barnens beteende mellan dessa grupper (71).

Inga visade effekter på ADHD

Det florerar även hypoteser om att ett minskat sockerintag skulle dämpa ADHD-symptom, men det saknas vetenskapliga bevis för ett sådant samband (72). Däremot finns det studier som visar att stress leder till ett ökat sockerintag hos både barn, tonåringar och vuxna (73–75).

Att stress kan leda till ökat sockerintag bidrar sannolikt till att man misstolkar vad som är orsak och verkan, vilket gör att man felaktigt får uppfattningen att sockerintag leder till hyperaktivitet. Det är också möjligt att det är den sociala kontexten som påverkar barns aktivitetsmönster vid festliga tillfällen när mycket kolhydrater intas, snarare än sockerintaget i sig. I äldre medicinska barnböcker pratas det om ”sockerlängtan” vilket kanske kan vara en mer korrekt term att använda när det gäller barn.

Sockerintaget bör begränsas

I sammanhanget är det viktigt att betona att även om det inte finns vetenskapligt stöd för sockerberoende hos människor eller att socker påverkar barns beteende i negativ riktning, så bör intaget av tillsatt socker hållas lågt av rent näringsmässiga skäl. Rekommendationerna i Sverige är att intaget bör begränsas till max tio energiprocent. När vanlig mat ”ersätts” med sötsaker kan det över tid leda till näringsbrist och karies. Om sockerintaget överstiger energibehovet får man ett energiöverskott som kan det leda till viktuppgång, vilket kan orsaka kostrelaterad sjukdom såsom typ 2-diabetes och hjärt-kärlsjukdom. •

Referenser

* Artikeln baseras på rapporten ”Socker och beroende – en vetenskapsbaserad kunskapsöversikt” som sammanställts av SNF med hjälp av ett antal svenska forskare (se sidan 4). Numreringen av referenserna i artikeln motsvarar den som används i originalrapporten. Rapporten finns tillgänglig på SNF:s hemsida: SNF:s sockerrapport 2014

Klinisk definition av beroende

DSM-IV

Inom forskningen och för de som arbetar kliniskt klassificeras beroende enligt American Psychiatric Association’s (APA) handbok Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM). DSM uppdateras med jämna mellanrum och DSM-5 som kom 2013 är den senaste revideringen. En svensk översättning av DSM-5 släpptes i november 2014. De flesta studier är dock utförda innan dess och klassificera beroende enligt DSM IV eller tidigare versioner. I den här artikeln definieras därför beroende enligt DSM IV, om inget annat anges.

För diagnos av beroende enligt DSM-IV krävs att tre, av totalt sju, kriterier är uppfyllda under en och samma 12-månadersperiod:

1. Behov av allt större dos för att uppnå effekt.

2. Abstinensbesvär när bruket upphör, vilket ofta kallas för fysiskt beroende.

3. Intag av större mängd eller intag under längre tid än vad som avsågs.

4. Varaktig önskan, eller misslyckade försök, att minska intaget, vilket anses reflektera begär (eng. craving) eller psykiskt beroende.

5. Betydande del av livet ägnas åt att skaffa, konsumera och hämta sig från bruket av alkohol el narkotika.

6. Viktiga sociala, yrkesmässiga eller fritidsmässiga aktiviteter försummas.

7. Fortsatt användning trots kroppsliga eller psykiska skador.

Enligt de nya DSM-5 kriterierna kan en individ diagnosticeras med olika grader av substansbrukssyndrom. DSM-5 inkluderar, till skillnad från DSM-IV, dels begär (eng. craving) och även beroende som inte är kopplat till en substans eller drog, så kallad ”non-substance”-beroende. Hitintills är det bara spelberoende som är definierat i denna kategori. En annan skillnad mellan DSM-5 och DSM-IV är att man tagit bort termen ”missbruk” i DSM-5, då denna term anses sakna medicinsk grund och är stigmatiserande för patienterna.

ICD

Inom vården använder man sig förutom av DSM även av ICD:s (International statistical classification of disease and related health problems) diagnossystem.

Enligt ICD-10 gäller att tre av sex kriterier är uppfyllda:

1. Stark längtan efter drogen, det vill säga begär.

2. Svårighet att kontrollera intaget.

3. Fortsatt användning trots skadliga effekter.

4. Prioritering av droganvändning är högre än andra aktiviteter och förpliktelser.

5. Ökad tolerans

6. Fysiska abstinenssymtom.

Mer läsning:

Sockerrapport 2014 på SNF Swedish Nutrition Foundations hemsida >>