Vad kan samhällsvetenskaplig forskning lära oss om kostrådgivningens retoriska problem?

Publicerat i: 
Publicerat 2018-03-22

Tidigare publicerat i Nordisk Nutrition nr 3, 2017

Att vi översvämmas av motstridiga budskap om vad vi bör äta för att leva ett långt och hälsosamt liv är numera en observation så vanlig att den nästan inte behöver göras. Många samhällsvetare intresserar sig för hur frågan om kostråd är socialt och kulturellt färgad, vilka uppfattningar den bygger på och vad dessa leder till. Studier av hur råd både ges och tas emot ger nytt ljus åt hur kostrådgivning fungerar och inte fungerar.

>> text: Andreas Gunnarsson, lektor, Institutionen för sociologi och arbetsvetenskap, Göteborgs universitet.

 

Rädslan för epidemisk fetma, med tillhörande sjukdomar och ohälsa, har höjt temperaturen och angelägenheten i det offentliga samtalet om mat. Samtidigt är matvanor i hög grad personliga och kulturella. I vårt samhälle är en rationell och genomtänkt kost, och i förlängningen en kropp utan övervikt och sjukdom, både en stark norm som styr vårt beteende och ett individuellt ansvar vi förväntas ta utifrån den information vi får.

När det gäller just mat finns ingen brist på information att välja mellan. Få ämnen genererar mer råd, riktlinjer, tips och massmedial uppmärksamhet. Den expertis som har i uppdrag att guida oss mot bättre hälsa måste inte bara få oss att förstå det centrala budskapet och dess rationalitet. Det handlar lika mycket om att ändra vanor och kulturella mönster, och om att bemöta och försöka göra sig hörd i en offentlighet full av motstridiga budskap från bantningsmetoder, matproducenter, intressegrupper och oräkneliga andra.

Kunskapen om sambanden mellan kost och hälsa är till stor del sprungen ur epidemiologiska studier av folkhälsa – vilket inte nödvändigtvis är detsamma som människors egna upplevelser av hälsa. För de allra flesta är naturligtvis den subjektivt upplevda egna hälsan mer direkt relevant än hur populationen som helhet mår (1).

Följer egna tumregler

Många studier har genom åren visat att människor i mångt och mycket behandlar kostråd med skepticism. En del människor följer officiella, institutionellt sanktionerade, riktlinjer medan andra följer dieter av olika slag. De allra flesta tycks dock vara medvetna om vad det etablerade budskapet består i men låter sig inte påverkas i någon större utsträckning. I alla fall inte så mycket som folkhälsoexpertisen hoppas.

I fokusgrupper som genomfördes redan på 1990-talet kunde man visa hur folk å ena sidan lyssnade till såväl etablerade experter som andra alternativ, men att de i första hand hämtade information från massmedier (2). Å andra sidan hanterade man motstridiga budskap och ändrade rekommendationer genom att helt enkelt välja att följa vissa delar och strunta i andra. Inte sällan skedde detta med hänvisning till att expertisen ständigt tycktes ändra sig eller verkade beredd att låna ut sin trovärdighet till olika intressen.

Istället för att rakt av lita på experter eller följa specifika dieter såg fokusgruppsdeltagarna ätande som något delvis annat och mer njutningsfullt, än som en fråga om enbart hälsa. De valde därför oftare att hålla sig till egna tumregler, som att äta och unna sig men samtidigt utöva måttlighet (2).

Enkla råd skyler över komplexiteten

Ett kostråd kan komma i många former och ges till såväl enskilda individer som till hela befolkningar. Det de har gemensamt är att de bygger på någon sorts kunskap om hur kost och hälsa förhåller sig till varandra (till skillnad från exempelvis matregler som grundar sig i etik eller religiösa seder) och att de omsätter denna kunskap i en lättbegriplig och mer eller mindre konkret rekommendation.

Att tolka forskningen på området och omsätta denna i allmänna och begripliga riktlinjer är en komplex uppgift. Mot bakgrund av de många och motstridiga alternativ som möter den som vill äta hälsosamt måste den som vill framstå som relevant kunna förankra sitt råd och göra det trovärdigt. Den vanligaste och mest prestigefulla vägen till trovärdighet i det här sammanhanget är att visa på sin vetenskaplighet.

I kostrådgivning, liksom i andra sammanhang där vetenskaplig kunskap förmedlas till allmänheten, utgår man ofta från en strikt uppdelning mellan forskningen och rådgivningen. Forskningsresultat presenteras sällan direkt till konsumenten utan tolkas och omformas till konkreta råd att följa. Förenklade beskrivningar av forskningen presenteras för allmänheten men det inomvetenskapliga arbetet och diskussionerna hålls på armlängds avstånd.

Detta ger visserligen konkreta och lättbegripliga råd, men ger samtidigt ett intryck av att den vetenskapliga kunskapen är entydig, säker och okontroversiell. De avvägningar och osäkerheter som all forskning innebär, särskilt i frågor så komplexa som kost och hälsa, skyls över och gör att expertisen framstår som enad och otvetydig (3). Allmänheten får en bild av underlaget som säkrare eller mer otvetydigt än det är, och förlorar möjligheten att själva göra avvägningar.

Paldam Folker och Sandøe visar hur viljan till tydliga och konkreta råd riskerar skyla över osäkerheter och svårigheter i det vetenskapliga underlaget (4). De argumenterar därför för en mer nyanserad kostrådgivning, där inte bara de enkla och generella råden kommuniceras brett, utan även de vetenskapliga diskussioner, kontroverser och osäkerheter som vidhäftar kunskapen. De allmänna kostråden har i det här sammanhanget en svår roll att spela. De måste å ena sidan spegla aktuellt kunskapsläge. Å andra sidan kan ett råd inte innehålla allt för mycket osäkerhet eller inomvetenskaplig jargong, då upphör det att vara ett användbart råd över huvudtaget.

Lågkolhydratrörelsens framgång

Den svenska kostdebatten i början av 2000-talet illustrerar tydligt riskerna med att hänvisa till vetenskaplig auktoritet utan att samtidigt framhålla kunskapens osäkerhet och komplexitet. Under åren från millennieskiftet och framåt seglade svenska förespråkare för lågkolhydratkoster upp som ihärdiga och framgångsrika kritiker av de Nordiska näringsrekommendationerna. I en bitvis hätsk debatt lyckades de både bygga en relativt utbredd trovärdighet för sitt eget råd hos allmänheten, och samtidigt undergräva Livsmedelsverkets rådgivning och dess anspråk på vetenskaplighet.

Man lyckades vända Livsmedelsverkets och deras experters förenklade bild av forskningen emot dem själva. Kritikerna kunde peka ut tillfällen där den idealiserade beskrivningen av en säker och okorrumperad vetenskap inte fullt ut stämde överens med verkligheten. Exempelvis beskrev man att forskare som engagerats av myndigheterna hade kopplingar till livsmedelsindustrin på ett sätt som underminerade förtroendet för forskarnas vetenskapliga bedömningar. Man argumenterade också framgångsrikt genom att lyfta fram och ifrågasätta enskilda studier, som utgjorde en del av grunden för kostråden.

Att forskningen kring kost kan kritiseras och att den inte är entydig är naturligtvis ingen nyhet i sig, det gäller all forskning. Men viljan att ge tydliga och konkreta råd hade kommit att förflytta frågan om kunskapsunderlagets säkerhet och eventuella osäkerheter bort från dem som råden vände sig till. Istället fördes den diskussionen internt i expertkretsar, där konsensus uppnåddes genom sammanvägningar av det samlade vetenskapliga underlaget.

Den som inte håller med om rådet kan då på ett effektivt sätt välja att peka på studier eller specifika situationer där forskningens komplexitet ger utrymme för alternativa tolkningar, och på så sätt undergräva kostrådets trovärdighet (5). Det var just detta lågkolhydratförespråkarna gjorde så effektivt. Genom att jämföra utvalda delar av forskningen med en idealiserad bild av hur vetenskapen fungerar kunde de peka på osmickrande skillnader och på så sätt avfärda den etablerade bilden av kost och hälsa som ovetenskaplig, eller till och med korrupt (6).

Budskap baserade på levda erfarenheter

En annan framstående retorisk strategi som lågkolhydratförespråkarna använde var att koppla sitt budskap till människors levda erfarenhet. På bloggar och i olika forum utbyttes erfarenheter och upplevelser. Människor frågade varandra om råd och tipsade om recept. De stöttade varandra inom gruppen och diskuterade hur man mådde, vad som fungerade och inte. På olika sätt försökte man pröva sig fram till fungerande strategier för att kunna äta lågkolhydratkost på ett sätt som inte blev allt för krångligt i vardagen.

Förutom att detta i sig skapade en engagerande och engagerad arena för den som var intresserad av lågkolhydratkost var dessa diskussioner och råd intensivt involverade i deltagarnas subjektiva hälsa. Även om mycket av lågkolhydratförespråkarnas retorik handlade om folkhälsa var de samtidigt engagerade i hur de individer som åt enligt metoden mådde. På så sätt lyckades man koppla folkhälsobegreppet till individuellt upplevd hälsa. Därmed kunde man använda människors viktminskning, förbättrade hälsa och minskade medicinering till att argumentera både för sin metods giltighet och för att kritisera rådande rekommendationer (6).

Lågkolhydratrörelsen visade tydligt på ett av de allmänna kostrekommendationernas allra största problem: Att kunskapen om kost och hälsa ofta handlar mer om populationer än individer, och att det leder till råd som lätt kan avfärdas för att de inte direkt relaterar till individens hälsoupplevelse.

För den som kämpar med övervikt och till slut testar att äta i direkt motsats till de officiella kostråden och då minskar i vikt uppstår en dissonans mellan de råd man fått och den egna upplevelsen. Den dissonansen förstärks ytterligare av att den etablerade expertisen inte kommunicerar osäkerhet och oenighet utan håller fast vid att ge tydliga råd som ger sken av ett okomplicerat och entydigt kunskapsläge.

Mindre tvärsäkra råd att föredra

Så vad kan man dra för slutsatser när det gäller generella kostråd? Den tydligaste slutsatsen är att en retorisk strategi som bygger på att man har otvetydig och samstämmig forskning som bas ger en bedräglig grund att stå på.

Paldam Folker och Sandøe argumenterar för att en bättre strategi är att undvika den tvärsäkra tonen. Istället föreslår de att kostråd bör innehålla både själva rådet, samt skälen till att man ger dem. De menar att råd bör ta formen av en sorts avvägningar, vad de kallar för ”best judgements”. Ett sådant förfarande, menar de, kan kanske upplevas som mindre effektivt, men det ligger närmare hur vetenskapligt arbete fungerar. Dessutom skulle det innebära en bättre sits för de experter som deltar i att utforma råden, eftersom själva rådgivningen skulle vara mer i linje med hur forskningen hanterar osäkerhet (7).

Svårare att lösa är frågan om skillnaden mellan folkhälsa och subjektiv eller individuell hälsa. Det ligger såklart i de allmänna kostrådens natur att de är allmänna. Det är tydligt att Livsmedelsverket börjat intressera sig för ett mer individuellt tilltal i och med satsningar som ”Hitta ditt sätt” och ”Matvanekollen”. Men dessa till trots kvarstår det faktum att kostråden i första hand är baserade på, och tänkta att påverka, folkhälsan. Det glapp som uppstår mellan populationsnivån och människors upplevelser framstår i mångt och mycket som ett inbyggt och möjligen olösligt problem för de allmänna kostråden – ett problem som kan hanteras men svårligen lösas.

Författaren uppger inga jävsförhållanden. Författarens forskning inom detta område bedrivs inom projektet ”Kostrådens populärvetenskap – en sociologisk studie av dieters trovärdighet” som finansieras av Forte.

Referenser

1. Shapin S. Expertise, Common Sense, and the Atkins Diet. Porter, J. Phillips, P. Public Science in Liberal Democracy. University of Chicago Press. 2007.

2. Lupton D, Chapman S. ‘A healthy lifestyle might be the death of you’: discourses on diet, cholesterol control and heart disease in the press and among the lay public. Sociology of Health and Illness 1995; 17: 477-494.

3.Hilgartner S. The dominant view of popularisation: conceptual problems, political uses. Social Studies of Science 1990; 20: 519–539.

4. Paldam Folker A, Sandøe P. Leaping “Out of the Doubt” – Nutrition Advice: Values at Stake in Communicating Scientific Uncertainty to the Public. Health Care Anal 2008; 16: 176-191.

5. Collins HM. Changing Order. Replication and Induction in Scientific Practice. SAGE Publications. 1985.

6. Gunnarsson A, Elam M. Food Fight! The Swedish Low-Carb/High Fat (LCHF) Movement and the Turning of Science Popularisation Against the Scientists. Science as Culture 2012; 21; 315-334.

7. Paldam Folker A, Sandøe P. Leaping “Out of the Doubt” – Nutrition Advice: Values at Stake in Communicating Scientific Uncertainty to the Public. Health Care Anal 2008; 16: 176-191.

Dela detta:
banner